Jag är inget direkt för grindcore och sånt hemskt. Bara jag fick syn på en definition av genren på internet: ”extremely short, chaotic blasts of guitar/bass/drums noise overlaid with guttural, bleeding-throat vocals” , ryste jag till. I Firebird har gitarristen och sångaren Bill Steer, en av grundarna till de superhårda grindcorebanden Napalm Death och Carcass, klumpat ihop sig med basisten Leo Smee från lika hårda (och dessutom otäcka) Cathedral samt trummisen Ludwig Witt från (inte riktigt lika hårda) Spiritual Beggars. Men inte för att göra grindcore, utan rätt enkel bluesbaserad hårdrock. Dom kallar det stoner. Och skivbolaget tillägger: ”…creating a sound altogether more pure and convincing than a lot of today’s acts who fall under the ’stoner rock’ banner.” Jag vet inte om jämförelsen är rättvis, men renodlat är det och förvisso övertygande på det sätt att det verkar uppriktigt.

Jag känner igen en hel del av influenserna. Gammal musik. Bra musik. ”Caught in the quagmire” låter till exempel som Led Zeppelins ”Dancin’ Days”, spelad på ett annorlunda vis. Som en lite för kreativ tolkning ungefär. Likt, men inte lika bra. Och det är inte lika bra som förebilderna någonstans, även om det gungar på duktigt hela tiden. Gitarren hämtar kraft från de allra djupast växande hårdrocks- och bluesrötterna och det är i princip omöjligt att inte gilla den stundtals. Jag hamnar i ett sånt där tillstånd då jag önskar mig återfödas som en elgitarr och få låta så där häftigt själv. (Har inte alla önskat att de fått vara Jimi Hendrix gitarr? Det trodde jag.)

Och mitt gillande beror oftast mer på de tunga riffen än på melodierna. Det är inte Zeppelin som sagt. Vissa av dem är visserligen rätt catchy, som inledande ”Meantime”, vissa andra ganska lätta att glömma. Även om förstås gitarröset är i centrum som sig bör, har melodierna och sången en rätt framträdande roll. Kan man kanske ha svårt att tro om man någon gång hört grindcore.

Men när jag tänker efter är den här plattan inte alls långsökt. Hårdrocken har ju utvecklats till ett gigantiskt och ständigt växande universum sedan den här typen av musik var den enda hårdrock som fanns. Detta projekt är kanske som när en ”vanlig” snällrockare sätter sig på en pall och gör en akustisk mysplatta som omväxling. Man går ju tillbaka till de rötter man själv har. Och blytung stoner är säkert så snällt det kan bli med dessa grabbar.