”The Buried Life” är en sån där skiva som gör ont. Både i känslorna den framkallar och i öronen. Skön och ful. Vacker och hemsk. Stark och svag. Omöjliga motsatser som gör mig olycklig och glad samtidigt.

Jag skulle vilja kalla det för industriell pop. Absolut inte industri, för alla melodier är popmelodier, men absolut industriell. Inledningen ”The Pink” är programförklaringen som talar om vad som gäller. Extremt överstyrd, distad gitarr som, verkar det, bara gör oljud. Men oljuden formar in sig i leden och i bakgrunden läggs ett komp av mindre distad gitarr och trummor. En mjuk, men jagande takt leder in mot första versen och den första gitarren försvinner, lika snabbt som den dök upp. Komp, piano, elektroniskt brus fyller upp ljudrummet och Beth Thompsons spröda stämma ljuder. Ingen del skulle funka för sig själv men tillsammans. Så fortsätter den och hela skivan. Vissa låtar är rakare än andra, men alla har den totala ljudbilden gemensam. Frontal assault, fast omfamnande, inte nedslående.

Medicine släppte tre fullängdare och en bunt singlar/mixskivor under sin karriär. Debutskivan ”Shot forth self living” hade My Bloody Valentine som stor inspirationskälla. Referensen märks på alla plattor bandet hann släppa, men den är tydligast på debuten. ”The Buried Life” är mästerverket där de vågade mest och prövade allt. Den sista, ”Her Highness”, blev ett lite mjukare steg bort från det mest oljudliga. Störst uppmärksamhet fick en ganska medioker låt som inte platsade på någon av deras fullängdare, ”Time Baby III” (den var filmmusik till ”The Crow”). Medicine fann aldrig riktigt sin roll. De försökte göra det de ville och slutade när det inte funkade.

Nog om det, ”The Buried Life” är tillräckligt. Man behöver inte göra mer. Hur många band gör ens en otroligt bra platta? När den plattan sen har beståndsdelar som paddor som sjunger (!), förstärkta ljud från en tändare, en Shit Guitar (gitarr som enligt uppgift spelar själv) och det är vackert, då behöver man inte mer. Det räcker så