Dramastudenterna i Sissy Prozac släpper nu sin fullängdsdebut efter singlarna ”Happy Hooker” och ”I Love You”. Snyggt förpackat, lagom omtalat och genomtänkt går det som PR-materialet kallar ”världens bästa band” vidare i karriären.

Jag har lyssnat på plattan ett antal veckor utan att fått några starkare känslor. Produktionen är helt ok och bandet verkar ha antagit en helrätt image för musiken de spelar, men det är också allt. Plattans 12 låtar tar jag mig snabbt igenom.

Jag tänker på Garbage när jag hör Sissy Prozac. Väldigt mycket faktiskt. I det här läget är det inget positivt. Kombinationen av rock och programmering blir i den här tappningen ganska utslätad och tråkig. Lika spännande som en heldragen linje på E4:n.

Kvaliteten är jämn, här finns varken toppar eller dalar. Jag vet inte om bandets bakgrund eller det faktum att de är utbildade på dramahögskola ställer till det, men den där riktiga glöden hittar jag inte hos Sissy Prozac.

Bra musik kommer alltid från starka känslor – ångest, ilska, kåthet, glädje – och hos Sissy Prozac känns känslorna ganska ljumma, trots titlar som ”User Girl”, ”Rock'n Roller” och ”Chainsaw”. Men som sagt, gillar du Garbage kan du säkert också gilla Sissy Prozac.

Det sägs att bandet är en injektion live. På skiva är de det inte. Hela grejen andas genomtänkt, tillrättalagt och helrätt, och då kan det kvitta. Den här Prozacen blev muzak.

Den nya tidens hissmusik är här. Jag kommer sakna Barry Manilow.