Det känns som om kanadensiska The Weakerthans har tagit influenser från fler rockgenrer än man orkar identifiera, och slängt ner dem i mixen och på så sätt fått fram en slags rock som manar till många jämförelser. Men istället för att försöka rabbla upp dem kanske det räcker med att konstatera att de pendlar mellan det försiktigt intima, som öppningsspåret ”Everything Must Go” och de svulstigt, punkigt, rockigare spåren som osökt för tankarna till stora arenor.

Det är inte som så att denna deras platta är direkt splittrad, men samtidigt känns det som om det är lite svårt att hänga med i svängarna ibland. En form av mild identitetskris som inte direkt stör, men som kanske inte heller tillför så mycket.

Det som utgör den röda tråden är de starka, catchiga melodierna och John K. Samsons sång. Han har en röst som är tunn och känslig men ändå har bra bett när så krävs. Bäst fungerar det i de lugna låtarna. Inledande ”Everything Must Go” är riktigt bra. ”Pamphleteer” har en sugande gitarrslinga som man känner igen men inte kan placera. I ”Elegy For Elsbet” korsas Bon Jovi och Kent. Jons sångmelodier och Samis gitarrspel. Ibland blixtrar punkinfluenserna till. Det kanske kan förklaras med att Samson tidigare var basist i Propagandhi.

Precis när man tror sig ha hittat skivans identitet omkullkastas den tron. Precis när man tänker ”det är inte så tokigt det här” kommer en låt som känns som om den kvittar. Ibland är överraskningsmomentet och variationen en tillgång på en skiva men inte i det här fallet.