dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Mansun: Little Kix
Little Kix (CD) Mansun
2000
Parlophone/EMI
5/10

Självkritik sökes

Lyssna

Sök efter skivan

Mansun rör sig i samma fåra som Manic Street Preachers. Storvulna gester, texter och svulstig musik som attraherar och avskräcker på samma gång. Mansun har också hängivna fans, à la Manics och har uppnått någon sorts mystisk kultstatus i hemlandet. ”Little Kix” är bandets tredje album.

Det första, ”Attack of the grey lantern”. Från 1997, fick mycket positiv respons. Andra albumet, ”Six”, från 1998, blev inte lika väl mottaget av kritikerna. ”Little Kix” har följt trenden och fått en tämligen iskallt mottagande i England. Anledningen är väl att bandets pretentiösa anslag inte känns lika fräscht idag, när Manics framgångar mer eller mindre förpestat genren, och nya band som Muse och Coldplay känns mer avskalade och har gjort genren mer politiskt korrekt.

Mansun är svulstiga. Den som tycker att Thom Yorke och Radiohead målar med bred pensel kan nog drivas till vansinne av Paul Draper och Mansun. Jag har inte hört så mycket från debuten, men albumet ”Six” finns i min samling, mest på grund av kanonlåten ”Negative”. I övrigt är det albumet nästan olyssningsbart. På ”Six” visar Mansun upp ett överproducerat experimenterande och dväljande i knasiga texter som får band som Yes och ELO att likna Ramones. Det är så svulstigt att mina högtalare ber om nåd.

På ”Little Kix” har Paul Draper tonat ner den den värsta kreativiteten. Jag blir positivt överraskad när de första låtarna känns riktigt behagliga och avskalade. Inledande ”Butterfly (A New Beginning)” är en luftig sak med akustiska gitarrer och en apsnyggt pitchad synth. ”I Can Only Dissapoint U” är en poppigare sak med skönt, enkelt sväng. I tredje spåret ”Comes as No Surprise” börjar de gamla synderna skina igenom, dock utan att störa. Sen börjar det gå utför för att bli allt mindre engagerande. När halva plattan är avklarad, och jag funderar på att stänga av kommer en låt som höjer intresset igen, ”Until the Next Life”, men sen orkar jag inte fullfölja. Den nedtonade inledningen utmynnar i ett trist och oengagerande ljudlandskap, och det hjälper inte att de nämnda låtarna är väldigt bra.

En sak irriterar mig ordentligt. I CD-konvolutet finns inga texter, däremot ett nästan astronomiskt antal stylade, svartvita bilder på bandet i olika poser. Tröttsamt så det räcker, jag tror inte att något pojkband exponerar sig själva lika hårt på själva CD:n. Det var likadant på ”Six”, men där fanns dock plats för texterna. Jag tror att Mansun fastnat i kultförklaringen av sig själva och tappat förmågan att hitta något nytt. Synd, eftersom det finns stora kvaliteter i bandets låtmaterial. Kanske borde de ta en lång paus, ge ut ett samlingsalbum med de bästa låtarna från de tre albumen och fundera vad de vill med sin musik.

Nu låter det här väldigt negativt, men sanningen är den att du som gillar de band jag räknat upp i den här recensionen inte kommer bli besviken om du köper albumet. Fyra låtar håller högsta klass, och det övriga materialet är trots allt godkänt. Men faktum kvarstår, Mansun skulle precis som Manics må bra av att ge ut EP:s. Då skulle kulten kring bandet vara berättigad. Som det är nu kan jag inte förstå den.

Det är intressant att se hur många brittiska artister som haft svårt att begränsa sig i år. Oasis och Richard Ashcroft har precis samma problem som Mansun och behöver ha större självkritik.

Det är stor skillnad på att vara sig själv och att spela rollen av sig själv. Kom ner på jorden igen. Annars ligger dinosaurie-stämpeln redo.

Fredrik Welander

Publicerad: 2000-09-11 00:00 / Uppdaterad: 2000-09-11 00:00

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #616

2 kommentarer

OK så här är det, Six är 90-talets mest underskattade mästerverk… Fatta hur mycket hjärna som krävts till att komponera allt på den skivan?

Little kix verkar däremot otroligt överskattad..! Var finns låtarna? Bara ett par låtar håller samma klass som på Six. Sålde min och fortsätter extasen med Six!!Usch..

per Oregistrerad 2003-03-26 11:09
 

Rätt kul att du säger "kom ner på jorden igen". I en intervju i NME säger Paul Draper att han skäms för skivan, att den var "shit", och "put it this way: the demos were good.", men ändrar sig sen och säger "No, the demoes were just as bad".

Medlem 2004-11-13 00:53
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig