En hårdare, argare Tricky Kid är tillbaka. Inte för att han någonsin varit riktigt borta, eller för den skull en snäll pojke. Han har alltid haft nerv och en känsla av galenskap i sitt musikskapande, men här kommer det till rakare uttryck. Ett nytt skivbolag har han i ryggen också, Anti. Så är det, anti. Jag funderar på hur Tricky skulle låta om han mådde bra och kommer fram till att det skulle det nog inte göra. Han skulle inte behöva det då. Tricky är energi som flödar; kreativ men negativ.

EPn inleds med titelspåret. Den är gitarrdriven med refräng lånad av Peter Gabriels ”Big time”. Tricky klipper och klistrar ihop sin takt och levererar texter med sin sedvanligt spröda och samtidigt starka röst. ”Are you ready, I'm making it big time”.

”Crazy Claws” följer, en lite mjukare sak med väsande sång och studsande takt. Tillsammans med Mad Dog gör han sen ”Tricky vs Lynx (Live)” över en enkel men skön basgång. Tricky rör sig, han sitter inte still. Och musiken rör sig, hetsigt och funkigt.

De här mittenspåren är bra, men jag hoppar helst över dem. Det räcker så gott med ”Mission accomplished” och avslutningen, ”Divine Comedy”. Där gör han upp med sitt gamla skivbolag, Polygram. Galenskapen släpps ut helt och hållet. Jagande komp som hela tiden tittar sig över axeln. Tricky litar till sig själv och bara sig själv. Han trivs med att ha slagit sig fri, ”Polygram, fucking niggers”.

”Mission Accomplished” gör mig sugen på mer. På slutet av Polygram-tiden var det fortfarande bra, men inte lika spännande. Nu hoppas jag på riktig nytändning som kan blåsa omkull mig precis som ”Maxinquaye” gjorde när den kom. Kanske hoppas jag på för mycket, men det känns inte så.