Vissa artister tvingar fram en vilja att berätta en historia. Något om artisten som läsaren inte förväntas känna till. Någon personlig anekdot om hur man själv först kom i kontakt med artisten. Något mer än att beskriva musiken. Något extra. Ibland beror det på att man inte lyckats ta in musiken, eller inte besitter orden att beskriva den. Ibland för att kärleken till artisten är större än vad som ryms i en vanlig recension.

Lee ”Scratch” Perrys nya skiva ”On The Wire” lockar fram precis den viljan hos mig. Jag vill berätta något mer. Men, varför ska jag idag ifrågasätta er kunskap om Scratch? Ni som inte vände vid rubriken. Ni som fortfarande finns kvar. Ni har säkerligen en ganska klar bild av Scratch. The Upsetter. Han är den där knasiga dubgalningen. Snubben som sitter i sin studio och vrider på rattar som framkallar de mest egendomliga ljuden. Dåren som bränner sin egen studio för att den är besatt av onda andar. Schweiz invandrade dubhärskare. Allt det där känner ni till. Det har redan berättats. Att ”On The Wire” spelades in redan 1988 och först nu når skivhyllorna känner säkert också många av er till. Varför är det egentligen ingen förutom Lee Perry själv som vet. Och han säger inget.

Men, allt det där är egentligen inte särskilt viktigt. Den här textens uppgift är att försöka beskriva skivan. Hur den låter. Om den kan vara intressant för dig. Jag tar saker och ting i ordning.

”On The Wire” är tio ljudspår lång. Sjuttiofem minuter och trettio sekunder för att vara exakt. Minst tre av låtarna är tolkningar av gamla Bob Marley-skapelser – ”Exodus”, ”Yes My Friends” och ”Keep On Moving”. Och det är inte så konstigt egentligen. Perry och Marley jobbade nära varandra i början av 70-talet. Perry skrev och producerade några av de låtar som idag ses som Bob Marley & The Wailers-klassiker. Det är lätt att glömma det och bara minnas knas-Perry.

Vilket leder in på hur ”On The Wire” låter. Den låter väldigt mycket reggae. Klassisk reggae. Visst finns det mycket dub med i bilden, men det här är framförallt en reggaeskiva. Inte en dubdito. Att den spelades in redan 1988 hörs det med. Den är ljudmässigt lite märkt av tidens tand. Den låter lite sent 80-tal, med allt vad det innebär. Inte så att ljudbilden domineras av svischande synthesizers, utan snarare att det låter lite rent och lätt. Samtidigt låter det som Lee Perry idag. Ungefär så här låter det när Scratch står på scenen.

Jag har ett tämligen kort förhållande till Perry. Första gången jag stötte på honom var på Fanclub för några år sedan när Mad Professor stod i mixerbordet och vred på knapparna. Det var ett omskakande möte. Jag vågade aldrig närma mig Perry efter det. Det tog tid. Idag finns, även om inte genom min egen försorg, ändå tre av Perrys tidigare verk i hushållet. Jag har vant mig vid det skruvade. De oväntade infallen. Duben. Det här är lite annorlunda. Det är närmre det Perry sysslade med när han jobbade med Marley, men samtidigt inte lika bra. Jag gillar det. Och jag är glad att farbror Lee plockade fram den här påsen låtar ur förrådet och som en introduktion till en mindre galen sida av Lee ”Scratch” Perry är det helt ok. Inget nödvändigt köp, men inte ett dåligt.