Vad glad man blir när man hittar ny musik! Hur spelar ingen roll. En kompis som tipsar, en recensent som jämför med någon av ens musikgurus eller en låt på radio som gör att man stannar upp och väntar på programledarens ava.

Jag hörde Babel Fish första gången i en skivaffär på Teneriffa. Efter 4 dagar vid poolen blev suget efter musik för mycket och jag letade upp den lokala skivmånglaren. Jag hade förväntat mig latinodisco i högtalarna men på hög volym spelades Crowded Houses outgivna 5:e CD… trodde jag.

- ¿Que pasa? ¿Que pasa? ropade jag till expediten och trodde det betydde ”Vad är det?”. Men jag ropade ”Vad händer?” och folk runt omkring trodde jag hade blivit rånad eller nåt.

- It's Babel Fish, sa flickan i kassan på knagglig engelska och förklarade att både Crowded House och denna grupp var populära i den spansktalande världen.

Jag tömde plånboken på pesetas och lämnade skivaffären läsande på omslaget.

- DOM ÄR FRÅN NORGE! De fyra pojkarna på konvolutet kunde vara vilket pojkband som helst men musiken låter vuxet. Med CD-freestyle under parasollet (och paraply i drinken) lyssnade jag hela eftermiddagen och resten av semestern på pop-guttarna.

Babel Fish samlade hela min familj, vilket är ganska ovanligt. Anton 7 år, Sofia 18 och sambo Lotta, tyckte alla om skivan. Varför har man aldrig hört talas om dom tidigare? Jag känner mig svältfödd på ”vuxen” popmusik. Klassiska låtar med en riktig sångare utan alltför tydliga förebilder. (Läs: Beatles)

Jan van Ravens sjunger engagerat utan att låta pretentiös. Tänk sångaren i Del Amitri eller Neil Finn i Crowded House. Texterna är på riktigt som i ”The Speechwriter”, där presidentens talskrivare trotsar sin chef och får honom att sluta ett krig. CD:n har 12 låtar och ALLA är bra! När hände det senast? Abbey Road 1969?. (Nej, förresten ”Octopus's Garden” stinker).

HEJA NORGE!