För drygt tio år sedan (jag är lite osäker på exakt när det var) hade sångerskan Ofra Haza en megahit på listorna runt om i Europa med låten ”Im Nin'alu”. Kombinationen av modern, dansant musik och traditionella sångstämmor gjorde att hon blev mer framgångsrik än någon israelisk artist tidigare varit utanför sitt hemland. Det var i och för sig inte första gången en artist från Israel hade haft en smärre hit i Sverige men tidigare hade det mest handlat om musikradioanpassade Eurovisonsschlagervinnare som ”Hallelujah”. Till skillnad från dessa som ofta var helt befriade från varje spår av etniskt ursprung sjöng Ofra Haza på sitt modersmål och med uråldriga sångmelodier. ”Im Nin'alu” var den första låten som fick folk att på allvar inse att det fanns mängder av ännu oupptäckt intressant musik i länderna söder om Medelhavet.

Men även om intresset kanske hade väckts hos en del förblev det överlag ganska svalt. Det letade sig förvisso med ojämna mellanrum upp låtar på listorna också här i Sverige. Cheb Khaled och Youssou N'Dour spelades då och då på radion. Youssou N'Dour fick ett par år senare en stor hit genom duetten med Neneh Cherry, ”Seven Seconds”. Andra låtar som spelades ännu flitigare var Mory Kantes ”Yeke Yeke” och Angelique Kidjos ”Agolo”. Men i samtliga dessa fall var det låtar med de allra största artisterna i sina respektive länder och genrer. Och nästan undantagsvis handlade det om enstaka hits, något större genombrott blev det aldrig här i Sverige.

De senaste åren har dock ”etnisk” musik fått ett uppsving också här. Band som Garmarna och Hedningarna har visat hur medryckande nordisk folkmusik kan vara, både med och utan inslag av modern studioteknik. Allt fler har också börjat lyssna på reggae och ragga. Tack vare Ry Cooders projekt ”Buena Vista Social Club” och band som Bo Kaspers Orkester har heller aldrig kubansk folkmusik varit så populär som den är nu. Däremot har den orientaliska musiken aldrig på allvar slagit igenom.

Men naturligtvis finns det eldsjälar som försöker ändra på det. Ett exempel är Re:Orient Club i Stockholm. De har sedan 1997 genom att arrangera konserter, klubbkvällar och föredrag gjort sitt bästa för att få folk att upptäcka ”konstig musik från främmande länder”, som de uttrycker det själva. Nu har de släppt sin första samlingsskiva med musiken som brukar spelas på klubben.

Det är en rejäl musikalisk och geografisk resa de tar med lyssnaren på genom de 15 spåren. Man får exempel på musikgenrer som raï, turkisk pop, nubisk funk, bhangra och en hel uppsjö andra. Ena stunden befinner man sig på en nattklubb i Nordafrika för att nästa upptäcka att man hamnat i Indien. Öronen fylls av smattrande rytmer, främmande röster och okända blåsinstrument.

I centrum finns hela tiden de medryckande rytmerna. Över detta läggs sedan mängder av olika blås- och stränginstrument som tillsynes alla spelar sina helt egna melodier men som till slut ändå bildar en komplex väv av vackra toner. Det är svårt att låta bli att ryckas med och man gungar många gånger med som om man vore försatt i trans.

Är man intresserad av orientalisk musik men inte vet riktigt vad man vill ha är ”Re: Orient Club – A Compilation of Oriental Floorfillers” en lysande introduktion till en musikalisk värld som fler borde upptäcka. Att den sedan går alldeles utmärkt att festa till är bara en bonus.

Sätt fram vinet och vattenpipan och njut.