Eftersom det var elva år sedan Scritti Politti kom ut med en skiva borde de låta lite annorlunda. Jag gillar både genombrottsskivan ”Cupid & Psyche” och den i recensentkretsar smått föraktade ”Provision”, och uppskattar Green Gartsides låtar i vilken form de än framställs. Den här skivan låter annorlunda, visst. I fråga om vilka musikinstrument som använts. Men det är inget revolutionerande som hänt. Green har ett utpräglat sätt att tänka ut och blanda melodislingor, ord och basgångar och om detta har förändrats så är det till det bättre.

Den tidigare trummisen Fred Maher är inte med på ”Anomie & Bonhomie”, men keyboardisten David Gamson är kvar, dock inte som musikant. Han har däremot mixat halva skivan och producerat hela, och den skarpa diskantkänslan som är typisk för Scritti Politti, finns kvar. Det som framför allt har förändrats är att synthgrunden har ersatts av massor av gitarrer, rocktrummor och rap i vissa låtar. Det finns stråkar, stämsång och en väv av vackra toner och snärtig pop som vanligt. Lite reggaetakt som också känns igen. Plus det nya: rapparna Lee Majors och Mos Def som Green har blivit bundis med. Till ytan helt omaka, men musikaliskt passar de mycket bra ihop, som till exempel i ”Umm”, singeln ”Tinseltown to the Boogiedown”, ”Die Alone” och ”Prince Among Men”. Supermelodiöst och färgglatt när Green står vid micken, lite svartare och hårdare när de tuffa killarna rappar.

Låtarna sitter ihop med en precision som gör skivan svår att plocka isär. Fast den känns som en enhet, inte som en trist klump. Ovan nämnda ”Umm” har dock nästan hindrat mina chanser att lyssna igenom hela skivan, för varje gång jag hör den vill jag höra den igen. Den är en till synes helknasig blandning av Greens mjuka, ljusa röst i en glad popmelodi, hårdrockskomp och rap. Jättebra. En gång till! Samma ovanliga men bra kombination finns i studspopsången ”The World You Understand (Is Over + Over + Over)”. ”Born to Be” är också en underbar låt – långsam och sugande, byggs upp på samma sätt som en hårdrocksballad. Verkar inte så bra kanske, men det är svårt att beskriva vad som är bra med den här musiken. Den är enkel och invecklad samtidigt. ”60-talspop, 70-talshårdrock, 80-tals-Scritti och 90-tals-hiphop blandat hejvilt under disciplinära former i relativt snabbt och glatt tempo” är det närmaste en kategorisering jag kan komma. Hurra för musik som inte låter sig analyseras på en kafferast! Jag är förhoppningsvis bara i inledningsskedet till ett långt förhållande med den här skivan.

Jag måste också kommentera skivomslaget och det blanka utviket som Green varit med och skapat. Alla låtarna har fått var sitt numrerat föremål som symbol. Ingen text. Bara enkla bilder. Mycket snyggt. Det är stil på Scritti Politti.