När jag hörde ”Glorious” (första singelsläppet från albumet) trodde jag inte att detta var svenskt. Det lät lite för mycket England. Positivt var dock att det var svenskt, och att det lät en del som Manic Street Preachers. Albumet håller rakt igenom inte samma klass som det första singelspåret, men saknar inte helt substans.

”Liebling” är Andreas Johnsons andra album. Det första, ”Cottonfish tales”, gick mig helt obemärkt förbi. Det verkar dock som om Johnson hittat hem till den pop/rock som producerades som bäst för några år sedan i både England och Sverige. Inget ont att vara lite sen, då hinner man ju ta godbitarna ur kakan. Johnson plockar russin som The Verve, Oasis, Shed Seven och ibland lite Kent alá ”Isola”. Det blir en trevlig liten soppa, som tyvärr saknar den jämnhet Johnsons idoler har.

På elva låtar är det fem som borde kunna betraktas som klassiker, men övriga glömmer man innan man bytt skiva i spelaren. Albumet innhåller alltså en del guldkorn, men också mycket sand. ”Glorious” är en skön popdänga, ”The Games We Play” är en klockren Verve-tryckare och ”Patiently” ger ett skönt melankoliskt gung jag tidigare funnit på svenska hos Love Olzon. Låtar som ”People”, ”Do You Belive In Heaven” och ”Breathing” ger egentligen ingenting, utom möjligtvis sand i ögonen som gör det svårt att finna guldkornen.

Johan Lindström från Selfish har producerat vilket kanske ger det melankoliska intrycket. Att Zed mixat kanske möjliggör Kent-vibbar, men det räcker inte. Andreas Johnsons andra album är alltför ojämt för att bli ihågkommet. Något mästerverk är det inte tal om, men en pop-platta av medelsnitt med några riktigt bra låtar är nog en mer rättvis beskrivning.