The Brand New Heavies går ut hårt direkt i cd-boken: ”It was some time in the early eighties when America first forgot how to funk.” De fortsätter att slakta funkindustrin och avslutar med ”…funk's myriad flowers turned into deadheads and the music that once made history instead bacame it. Except over here in England, that is.” (Pretty damned sure of themselves, alltså.) De här killarna älskar genuin funk och soul, spelar allt själva och håller hårt på spelglädje via analoga instrument. Jag håller med om den biten och jag älskar funk, så det vore osannolikt att jag inte skulle gilla BNH. Det gör jag. Även om jag inte riktigt håller med om att de är de enda som kan spela funk längre, som de själva antyder.

Brand New Heavies bildades 1986 och har gett ut sex skivor. Huvudmedlemmarna är Jan Kincaid på trummor och keyboards, Simon Bartholomew på gitarr och Andrew Levy på bas. Vad det gäller sången är det lite rörigt. De har haft tre olika sångerskor och på den här samlingsskivan står inte vem som sjunger på vilken låt. Egentligen spelar det inte så stor roll, för de är allihop duktiga. Killarna i gruppen tycker dock själva att de hittat rätt sångerska nu: Carleen Anderson är dotter till Vicky Anderson i James Browns gamla kompband, styvdotter till en annan funkgubbe, uppväxt i New York och sist men inte minst så hade hon hört sångerskan Gladys Knight redan innan hon träffade BNH. Hon har alltså rätt bakgrund för att komplettera dessa Londonkillar, som säkert är lite ensamma om sin övertygelse att funk ska spelas ”the old fashioned way”, både i det decennium och i den världsdel de lever.

Skivan innehåller ett urval från de gamla skivorna plus tre nya låtar. Det är många mysiga melodier, glada och finurliga basslingor och stillsamt sväng. Blåset låter som på den gamla goda tiden. Helskönt alltså. Ljudet är rent, inget onödigt skrammel och detta bidrar till att göra musiken salongsaktig. Finfunk om man så vill. Ganska långt ifrån James Brown, P-funk och annat ostädat i denna breda genre. Det låter snarare ganska likt Chic ibland, den coola och superstädade gruppen från 70-talet med Nile Rodgers och Bernard Edwards som frontfigurer. Inga dåliga förebilder förvisso, men kanske mer disco än funk ibland, enligt mig. Vissa låtar är dock helt och hållet knallfunk, om än glad och lättsam. ”Back to Love” från 1994 är en sådan superskön funkduett med gungigt blås som kommer upp på min favvolista. Där finns också ”Shelter” som sjungs av en ej namngiven man. En aning dystrare och lite likt Jamiroquai i tonen. Fler favoriter: hiten ”Sometimes” från -97 är vansinnigt grym, ”Close to You” från -95 som börjar i ett snabbt tempo för att på slutet bli ännu snabbare, helgalen och hur bra som helst.

Plattan är ganska lång, 73 minuter. Det gör i och för sig inget, en samling är en samling. Men det blir en aning enahanda med alla glada och trallvänliga sånger till slut. Jag hade nog hellre sett att de valt några färre hits och några fler tunga och instrumentala låtar. För det finns några låtar när BNH groovar loss. ”Give Me One of Those” från första plattan t ex låter klockrent som nån amerikansk djupfunk från 70-talet. Som sagt, fler såna låtar så skulle skivan kunnat vara perfekt.

Hur som helst så stödjer jag BNH i deras kamp för funkens bevarande till 100%.