Man ska väl aldrig upphöra att förvånas, men i min enfald trodde jag faktiskt aldrig att Atari Teenage Riot skulle släppa en (till) samlingsskiva.

Den första (”Burn Berlin Burn!”) var mer förståelig. Den var en sammanslagning av de två första skivorna (”Delete Yourself!” och ”The Future of War”) som släpptes på Grand Royal i samband med att skivbolaget licensierade Digital Hardcore Recordings katalog. Det var Grand Royal som satte ihop och släppte samlingen, istället för att släppa båda de tidigare albumen.

Och precis som när Phonogram gav Alec Empire, Hanin Elias och Carl Crack ett förskott för en utlovad skiva (som de aldrig levererade) så använde ATR pengarna till att agera själva. Då användes Phonogram-pengarna för att skapa Digital Hardcore Recordings, Grand Royal-pengarna användes för att starta en amerikansk falang av Digital Hardcore Recordings. I det första fallet gav det egna skivbolaget dem möjlighet att ge ut EC8OR, Patric Catani, Shizuo och Cobra Killer. Det andra fallet gav dem möjlighet att göra något av den amerikanska digital hardcore-scenen, med licensieringen och därmed spridningen av artisterna kring DTrash och framför allt samlingen ”Don't Fuck With US!”.

Andra samlingen samlade ihop b-sidor och annat för fansen (”Redefine the Enemy – Rarities and B-Side Compilation 1992-1999″, släpptes 2002).

Den här gången är det mest ett sätt att casha in på det lilla som finns kvar av vad Atari Teenage Riot en gång var. Jag hoppades onaturligt länge på att Atari Teenage Riot skulle resa sig igen. En del av mig hoppades ända fram till Carl Cracks död 2000 att de än en gång skulle göra något av sin mix av oljud, breakcore och punk som jag inte hört förut. Men istället blev det till stadiumrock med Alec Empire.

Och det är till stadiumrock med Alec Empire som den här skivans pengar kommer gå till. Och det känns bara onödigt. Visst, jag borde väl sett igenom det de kallade sina ideal. Men det finns verkligen ingenting av det kvar här.

Från första skivan ”Delete Yourself!” (1995) och dess 12 spår hittar vi 9 här. Det är hälften av de 18 låtarna på samlingen och de enda som saknas från ”Delete Yourself!” är ”Sex”, ”Raverbashing” och ”Cyberpunks are Dead”. Bra låtar alla tre. ”Delete Yourself!” är den bästa skivan ATR släppte. Från andra skivan, ”The Future of War” (1997), hittar du 5 låtar på samlingen. Av de här 14 låtarna hittar du 8 på ”Burn Berlin Burn!”. Var och en av de tre skivorna för sig är ett bättre köp än den här samlingen. Resten av låtarna, från ”60 Second Wipeout” och ”Rage EP”, är inte värda något omak.

Att Alec dessutom, på sin Myspace-sida, antydde mer material från Atari Teenage Riot som spelades in innan Carl Cracks död (men utan Carls pålägg) som kanske ska släppas någon gång känns den här samlingen ännu mer onödig i det här utförandet.

Fast visst. Om jag ska försöka att inte vara sån jävla surgubbe måste jag ändå konstatera att det finns väldigt bra låtar här. Det är mest förpackningen som är unken. Fast jag tror du blir mycket gladare om du går och drar bland begagnat-backarna och plockar upp de två första skivorna istället. Mer utropstecken for the buck, så att säga.