Recension
- Bleeding Heart Graffiti (CD) Nina Gordon
- 2006
- Warner
Stort skägg, blödande hjärta
Lyssna
Externa länkar
- Nina Gordon
- Officiell sajt.
Mitt lilla indiehjärta kommer alltid vara lite lätt kär i Nina Gordon sedan tiden i Veruca Salt. Det kan inte hjälpas. Inte ens nu när hon släppt en ganska storvulen och lite svulstig kärleksmogenskiva.
Jag försöker inte påskina att jag själv är någon dununge längre. Jag har till och med gått ur målgruppen för postungdomar med för mycket pengar och för få fasta utgifter som alla marknadsförare älskar att rikta in sig på. Istället har jag kommit in i någon form av vuxenhet. Och dit har Nina Gordon växt också. Adult Oriented Radio-klicken. Där borde vi passa båda två.
Gamle skägget Rick Rubin har producerat. Så som vanligt låter trummorna stora, gitarrerna fylliga och rummet som ett stadium. Ja, hela ljudet låter stort. Maffigt tror jag är ett ord man kan använda i såna här sammanhang. Allt utom Ninas sång naturligtvis. Hon låter lite sådär skör och vacker som bara vissa kvinnor kan. Hon sjunger om hopp, blödande hjärtan, suffragetter och så småningom ensamhet.
Nina menar att det är ett konceptalbum om ett förhållande. Förälskelsefasen, tillvänjning och till sist förlorad kärlek och ensamhet igen. Hon skrev skivan redan 2001 och spelade in dem en första gång redan 2004 (med producenten Ethan Johns). Men hon var inte nöjd med resultatet då, så istället sökte hon upp Bob Rock som hon arbetade med på sin solodebut som Veruca Salts sista skiva (med originaluppsättningen) ”Eight Arms to Hold You”. Och trots att jag inte lyssnat på den sedan dess så är det här precis i den linjen. Varför jag heller inte gillar det.
Lite förvånande kanske att det inte märks något alls av de influenser man kanske kunde antagit skulle dyka upp sedan hennes N.W.A.-cover av ”Straight Out of Compton” gjort sådan monumental succé för något år sedan. Varken hårdheten i materialet, anslaget i det akustiska eller hennes lite ironiska hållning kan skönjas på ”Bleeding Heart Graffiti” – vilket bara får mig att tycka ännu sämre om covern i sig. Då var det ännu mer bara en gimick och lite av ett besök på zoo snarare än en hyllning till en musikhistorisk klassiker.
Publicerad: 2006-09-03 00:00 / Uppdaterad: 2006-09-03 00:00

En kommentar
Personligen tycker jag att detta är en mycket trevlig skiva. Ljusår från förra solosläppet. Balladerna "When You Don't Want Me Anymore", "Pure" och "The Time Comes" är bland de bästa Nina gjort.
Intressant är även att "Bones And A Name" handlar om hur Louise Post fick sitt hjärta krossat av Dave Grohl och hur detta indirekt fick Veruca Salt att splittras. Nina passar även på att efter sex års tystnad ge en liten replik till Veruca Salts "Resolver". The chilling words she chose to say goodbye…
Veruca Salts VSIV släpptes igår. Har precis laddat ner den och ska hem och lyssna nu.
#
Kommentera eller pinga (trackback).