Hammerfall ska bli STORA nu. Spelningen i Scandinavium på valborgsmässoafton är definitivt en av deras större, i alla fall på våra breddgrader. Senast spelade de på Lisebergshallen, en markant skillnad.

Hammerfalls saga har kantats av framgång. Skivorna ”Glory to the Brave” ”Legacy of Kings”, ”Renegade” och ”Crimson Thunder” har allihop stärkt gruppens popularitet. Så mycket att de är det mest bespottade metalbandet i Sverige i dag. Death to false metal och sådana saker. De är givetvis ett säkert mål: de syns, hörs och tar inte skit. När sångaren Joacim Cans överfölls för sin musiks skull gick det så klart till överdrift.

Med ”Chapter V – Unbent, Unbowed, Unbroken” ska de ta ett steg till. Turnén ska inte kuska samma runda en gång till, de satsar på en stor spelning istället för tre små på ställena som ska besökas. Publiken ska komma till Hammerfall och inte tvärtom. Något arrogant kan tyckas. Och bidrar säkert till att de får så mycket skit. Det ses ju inte med så blida ögon i gamla Svedala att vara självsäker och tro på sin sak och sig själv.

Musikaliskt har det inte hänt så mycket. De vet hur de ska dra sin slipsten. Men de rör sig i rätt riktning. Vad man kan skönja denna gång är ett tyngre sound, inte lika mycket ”galopp”. Mer Priest än Manowar och hela den tyska grenen. Även om både tyskar och Manowar fortfarande hörs, i allra högsta grad. Joacim Cans sjunger lägre än vad han har gjort tidigare. Samtidigt tar han sina högsta toner någonsin ”Fury of the Wild”, som tillhör de bättre låtarna på skivan.

Som vanligt är refrängerna det som bär låtarna. De sitter direkt. Singeln ”Blood Bound” har ni säkert hört, och likt mig insett att den inte vill försvinna.

Avslutande tolvminuterseposet ”Knight of the 21st Century” hade jag egentligen klarat mig utan, den kommer aldrig att placeras bredvid klassiker som ”Keeper of the Seven Keys part II” och ”Rime of the Ancient Mariner”, men visst är det trevligt att de leker med formatet. Det borde fler heavy/power metal-band göra.

Duellen mellan gitarr och keyboard i inledande ”Secrets” är en av detaljerna som står mellan mig och Hammerfall. Andra är de alltför glada och galopperande låtarna, Joacims gälla röst och det stereotypa formatet. Nu när de verkar rucka på dessa fundament, om än ack så lite, kanske det är dags att börja omvärdera Hammerfall.