Den är storvulen. Musiken som letar sig ut från det forna franska imperiet är lika majestätisk som solkungen själv. Med pudrad peruk, kråsskjorta och spetshandskar växer den i öronen på samma sätt som den gräddigaste petit-choux växer i munnen. Känslan är lika fet som en croissant.

Och nästan lika välsmakande.

Air gör det. Daft Punk också. Liksom Rob. Nysymfonisk pop- och rockmusik. Minst lika storvulen och yvig som de skivorna som återfinns i slutet av Pink Floyds utgivning. Ibland vedervärdig, men oftast åtminstone lite underbar.

Anthony Gonzalez målar den tjockaste färgen med den bredaste penseln på sin musikaliska fondvägg. Ljudkulisserna är tecknade med omsorg och glänser av detalrikedom. Bombastiska trummor, svävande elektroniska sjok av toner, surrande synthar och ibland körer av franska flickor.

Jag tycker mycket om den här skivan när jag inte tar den på för stort allvar. När intensiteten skruvas upp på max i ”*” (ja låten symboliseras av en asterisk) och ”Don't Save Us From The Flames”. Jag får nästan gåshud av det sköna svänget i ”A Guitar And A Heart”.

Det är en alldeles för mastig skiva egentligen. Men guldkornen gör den riktigt bra, och när den franska storvulenheten från tid till annan får mig att tänka på brittiska anförvanter som Sneaker Pimps och Death In Vegas har jag nog fastnat.

Men jag kan inte låta bli att undra varför de här banden nästan uteslutande kommer från Frankrike. Eller känns det bara så?