Det svensk hiphop oftast faller på hos mig är inte rappen, inte ens när svengelskan blir smärtsamt påtaglig (vilket som tur är hör till ovanligheterna). Istället är det musiken. Beaten, bokstavligt talat.

Det finns för många producenter som är skitkassa på att programmera trumslingor med tyngd och attityd. Kärleken till den nedstrippade New York-hiphopen slår igenom, men tyvärr utan någon som helst känsla. Gränsen mellan toksvängig betongtung boom bap (ja, jag pratar med dig nu Primo) och bara livlös betongtung boom bap är väldigt fin. Det känns som att alldeles för lite tid läggs på hiphopens kanske viktigaste fundament: rytmen.

Det är därför jag såg fram emot en skiva från Astma i eget namn.

Ett av de svenska hiphop-album som överraskat mig mest var Akems ”Golden Lobster”, ett riktigt hemmabygge som lät mer proffsigt än de flesta multimiljonprojekt som rasar över oss från andra sidan Atlanten. Dessutom bättre än de flesta av dem. När jag lyssnade på ”Golden Lobster” dök ett ord upp i mina tankar mer än en gång: ”osvenskt”. På ett bra sätt.

Som säkert är fallet med en stor del av alla utövare i en av de mest genomamerikanska av genrer har svenska rappare och hiphop-producenter en tendens att drabbas av akut lillebrorskomplex i studion och resultatet blir, medvetet eller omedvetet, en uppvisning i hur de inblandade tror att man gör hiphop på samma sätt som de gör i USA. På ”Golden Lobster” tog man det bästa av hiphopen och gjorde något eget, utan att krypa eller skrämmas av arvet.

Att Astma var en av de inblandade känns helt naturligt.

Close Creative Comrads ”Tranquility” var ännu ett styrkebesked. Liksom det mixtape Astma satte samman tillsammans med Paragon. En grund som innehöll potential till storverk.

Nu blev det inte riktigt så bra.

Lite för många gånger på ”Astma Presents” blir beaten och musiken helt enkelt inte tillräckligt intressant. Särskilt när marschkängorna dras på och vi nästan tar en tur in i Dre-land (ja, men med det sagt är det svårt att inte gunga med till mötet mellan Looptroops Cosmic, Crippual och en smurfad sampling). Eller att de musikaliska byggen Astma skapat åt sina gäster landar om fel sida på den hårfina gräns mellan ”sväng” och ”inte sväng”.

Men så finns det en annan sida av ”Astma Presents”. En mer jazzigt soulskenssvängig. I många fall är det Akem som tar plats bakom micken. ”Tranquility” ligger med här, liksom ”Countryside” som är lika bra nu som på ”Golden Lobster”. Och på något sätt verkar det som att Astma och Akem är en vinnande kombination. Som att resultatet lyfts ett par snäpp genom deras möte. Detsamma gäller Paragon.

Att Akem sparkar igång ”Astma Presents” med jazzsvängiga soulskensresan ”Wondering” och att Paragon avrundar med den betydligt mörkare historien i ”Fördärvad” är kanske en händelse, men den känns som en tanke. Akem och Paragon lockar fram det bästa hos Akem, verkar det som. I gengäld skräddarsyr Astma skräddarsydda ljudlandskap åt deras rap.

”Astma Presents” lever inte riktigt upp till de förväntningar jag hade, men för dig som inte kommit i kontakt med Astma tidigare finns här tillräckligt mycket bra och intressant musik att börja nu.

Jag tror fortfarande att Astma bär på storverk som bara väntar att få hamna på skiva.