Recension
- Do (CD) Shank
- 2004
- Nonplace/dotshop.se
Jazz dubbad på elektronisk tyska
Lyssna
Externa länkar
- Nonplace
- Här kan du lyssna och läsa mer om friformsexperimentet Shank.
Jag hör The Cure i nästan allt jag lyssnar på just nu. När Sebastian Demmin lägger mjukt brusande eller vilt vinande keyboardljud, när Avocado försiktigt plockar fram rullande bastoner, när Michael Roddach spelar ensliga gitarrslingor, när Matthias Trippner spelar trummor som åker runt runt i ljudsmeten tillsammans med Andreas Weisers alla märkliga slagverk och när Martin Klingberg tutar försiktigt i sin trumpet och får mig att höra måsar i fjärran. Där och då, i första låten, får tyska Shank mig att tänka på The Cure. Trots att ingen någonsin öppnar munnen för att ge hals.
Shank bygger instrumentala låtar av klossar märkta dub, jazz, funk och electronica. De bjuder på försiktiga, ofta ödsligt klingande, melodier som sveper ut ur högtalarna och försöker omfamna. Ibland med ett lätt funkigt komp oftare i jazzig baktakt. Ibland med en väsande orgel. Ibland med laserljud eller brus.
Det är när basen och trumman börjar dubba eller när trumpeten klagar blygt dystert någonstans i utkanten som jag dras med. Men det är ofta gitarren som ställer sig i mitten och ropar: ”hej lyssna på mej!”, som gitarrer så gärna gör (och det där Sting-ljudet måste dö). Sextetten Shank är som mest spännande när gitarren stannar i bakgrunden som kompinstrument och de elektroniska ljuden får dansa runt med trumpeten i främsta rummet.
Ibland förlorar jag mig i ljudrymden utan att hitta något att ta fäste på. Ibland blir det bara ljud på ljud där jag inte hittar sammanhang eller öppning. Som i ett frenetiskt spår nummer tio med en arg hockeyorgel, en stygg bas och elaka mobbartrummor.
Oftare håller de ihop och jag reser djupare in i Shanks ljudiversum. Försiktigt luktandes på ljudblomster, nyfiket lyssnandes på ekon. Rusandes. Fort, fort. Se där en öppen och lugn plats, tid att vila. Att andas ut. Vaggas in för att väckas av bongotrummor och ett sprakande som närmar sig från öster. Det finns en afrofunkfest någonstans där ute i dubdjungeln, det gäller bara att hitta dit.
Bakom en buske sitter Robert Smith och röker pipa tillsammans med Meshell Ndegeocello.
Publicerad: 2004-10-15 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-26 08:31
En kommentar
det är en grym skiva.
#
Kommentera eller pinga (trackback).