Just när jag trodde det var slut. Att allt var över. När en armé av ledsamma unga män med akustiska gitarrer och singer/songwriter-examen tjatat livslusten ur mina öron och gjort att mina ögon bara gråter till Cityakuten – då kommer någon som får mig att tänka om.

På omslaget står han med akustisk gitarr och hög hatt lutad mot ett höstnaket träd på ett fält. Dålig start. Men efter en tid tillsammans med Tobias Fröberg och hans ”For Elisabeth Wherever She Is” har jag faktiskt fått förnyat hopp för männen med gitarr. Kanske är det tack vare flirtarna med sextiotalet. Jag tänker på Beatles ibland, Simon & Garfunkel ibland. Alternativ country ligger inte som en filt över de här låtarna. Här är det pop. Avskalad, och förfinad av Tobias Fröberg och Linus Larsson.

Lätta ”So I”. Svängiga ”What Are You Gonna Do”. Försiktiga ”See What We Do To Us”. Tre låtar som sticker ut från en i övrigt ganska jämn skiva. Inte tillräckligt omskakande för att vara jättebra. Faktiskt inte omskakande alls. Men tillräckligt bra för att jag ska ge den ensamme mannen med akustisk gitarr en ny chans. Jag riskerar ju att gå miste om bra saker om jag generaliserar. Som den här skivan.

Bra saker är ofta färgade av sextiotalet. Så även Tobias Fröberg. Jag är redan nyfiken på hans nästa skiva.