Det är basen som leder vägen med ett stadigt baktaktspumpande eller ett mjukt och följsamt rullande blir den vår ciceron på färden in mot reggaens hjärta; dub.

Här serveras den mer eller mindre helt strippad från vokala insatser. Trots att en av de stora sångarna, Dennis Brown, är i högsta grad inblandad. Mer i själ än kropp.

Historien om mötena mellan Mr Brown och Prince Jammy, DEB och de olika öden de ursprungligen två skivorna gick till mötes får ni läsa om i det häfte Blood and Fires Steve Barrow författat. Han gör det med tyngd och trovärdighet och det vore väl som att berätta slutet på en film att återberätta den historien här?

Kort ändå, de båda skivorna släpptes med ett par månaders mellanrum. Brown-producerade ”Umoja” floppade och återpressades aldrig. ”20th Centyry Debwise”, där Jammy ledde arbetet, sålde desto bättre. Utöver de båda skivorna får vi en, enligt häftet, extremt svåråtkomlig singelbaksida i ”General Version” (det var som singelbaksidor dubarna ofta startade sina liv).

Det sköna med dub är att varje ljud kan tillåtas att spela ut sin roll helt i full frihet. Varje instrument ges en stund längst fram, för sedan att lika snart förvridas till oigenkännlighet, ekas bort eller abrupt lämna plats för något nytt.

Ljudsensation följs av ljudsensation. Precis när det skapats ett sammanhang kommer nästa överraskning. Och där försvann trummorna i en ekande ocean för att ge plats åt en blåssektion som låter tu-tu-tuut. Ut med dem. In med en gitarr i baktakt. Blanda alltihop med blåset ekandes in och ut, ut och in. Åh, där är ju basen. En fast punkt i ljudtillvaron. Den skapar linje och sammanhang. Men vad är det där? Det låter som pinnar, eller kallas det kanske claves?

Materialet från ”20th Century Debwise” är mest skalat på ljud. På de tio låtarna från ”Umoja” finns mer av blåset kvar. Gemensamt är att basen härskar i den här dubdjungeln.

Det är svårt att skriva om favoritlåtar. Dels för att jag verkligen gillar alla låtarna, det finns ingen som faller platt. Men också för att skivan blivit en helhetsupplevelse. En samling intryck som tillsammans blivit något större än de i sig små bitarna. Jag är ändå lite extra svag för de spår som bryter av mest. Som den discodoftande ”Dancing in the Streets”. Som ”Open the Gate of Rhodesia”, den enda med tydligt identifierbar sång. Eller som den allra blåsigaste ”Structure”. Eller ”Ting A Ling Style” som låter som om den vore inspelad imorgon (eller åtminstone samma vecka som ”Echo Dek”).

Ge din själ till basen. Precis här är hon Gud och du kan lita på att bli väl omhändertagen. Mjuk och trygg vaggar den. Varm och skön-ön-ön.

ÖN-Ön-ön.