Question: Tell me what you think about me
I buy my own diamonds and I buy my own rings
Only ring your cell-y when I’m feelin’ lonely
When it’s all over please get up and leave
Question: Tell me how you feel about this
Try to control me boy you get dismissed
Pay my own fun, oh and I pay my own bills
Always 50/50 in relationships
(Destiny’s Child, 2000)

Let me cater 2 U, cause baby this is your day
Do anything for my man, baby you blow me away
I got your slippers, your dinner, your dessert
and so much more
Anything you want, let me cater 2 U
(Destiny’s Child, 2004)

Mycket hinner hända på fyra år.

Men den största skillnaden mellan Destiny Fulfilled och i princip allt Destiny’s Child släppt ifrån sig tidigare ligger trots allt i omslagsbilden: Beyoncé återfinns inte i mitten.

Vi tar det en gång till: Beyoncé är inte placerad i mitten på omslagsfotografiet.

En sådan liten detalj är snudd på sensationell i Destiny’s Childs värld. För Destiny’s Childs är Beyoncé Knowles. I vår tids The Supremes (alla som behöver övertygas ytterligare lyfter förslagsvis på cd och tar en titt på bilden som döljer sig där bakom) har det alltid varit hon som stått längst fram. Likt Diana Ross har hennes självklara placering alltid varit i mitten. Mitt i strålkastarljuset.

Visst. Det kan ju vara så att Beyoncé tyckt att det varit lite väl mycket av uppmärksamheten på sistone och att hon vill ge de andra tillfälle att skina (på baksidebilden är ordningen återställd). Och så är det säkert, men inte för att Beyoncé känner att det är dags att kliva ner från piedestalen och föra ett mer jämställt Destiny’s Child in i framtiden. Nej, hon har sannolikt valt att stiga lite åt sidan för att ge Michelle och Kelly en sista chans att fånga hela världens uppmärksamhet. Särskilt gruppens mest anonyma medlem Michelle, som till sist får plats i mitten.

Själv är Beyoncé på väg ut. Hon har för länge sedan blivit långt mycket större än Destiny’s Child, med en framgångsrik solokarriär i full gång. Precis som Diana.

Och för att göra saker och ting än lite tydligare: nästan samtliga låtar på albumet är uppbyggda efter samma modell – Michelle sjunger tredje versen, Kelly den andra och Beyoncé sjunger, förstås, den första. Även vad gäller producerandet är det Beyoncé som hållit sig framme.

När jag hörde Rodney Jerkins-producerade Lose My Breath, första singel ut, lämnade den mig rätt oberörd. Om det är ett genidrag eller världsrekord i fantasilöshet ska jag låta vara osagt, men Jerkins har tryckt ihop ett Timbaland-beat med ett Dr Dre-beat (In Da Club, någon?) och fått till ett, med de förutsättningarna, rätt oinspirerande resultat. Samtidigt är Lose My Breath också det spår som står ut mest på Destiny Fulfilled, mest därför att det är en av få gånger som attityden från ”gamla” Destiny’s Child skiner igenom. Visserligen blir det lite lagom-crunk i Soldier (Jerkins igen), men överlag är tempot stadigt inställt i balladläge.

Men med det sagt är det långtifrån dåligt. Tvärtom är det en synnerligen stabil samling ballader som tryckts ihop på Destiny Fulfilled (svagheterna ligger faktiskt snarare i de låtar som inte är ballader den här gången). Men i den glittrande anrättningen finns ingen Survivor, Independent Women, Jumpin’ Jumpin’, Bills, Bills, Bills, No, No, No, Bug-a-Boo eller Say My Name (även om Through With Love, producerad av Beyoncé och Mario Winans, nog har potential att leta sig in i den skaran givet lite tid). Inget som skakar om. Känslan av kamouflagemönstrat tyg gör sig aldrig påmind, istället finner sig Destiny Fulfilled tillrätta i en värld där champagnen alltid är kyld, där diamanter är en flickas bästa vän och där alla sängkläder är av siden. En värld av lyxig flärd, samma bild som kom att förknippas med The Supremes.

Ja. Och så har vi förstås omslaget. Inte bara bilden, utan hela omslaget. En uppdatering av, just det, The Supremes omslag till Mary, Scherrie & Susaye från 1976. Ett album i periferin av The Supremes diskografi, med en grupp som enbart var en spillra av sitt forna jag.

Ett album som dessutom kom att bli det sista The Supremes någonsin spelade in.

Destiny’s Child har nått vägens slut.

Destiny fulfilled.

Game over.