Att vara son till en av musikhistoriens största och sedan göra egen karriär är inte alltid så lätt. Fråga Ziggy Marley, Julian Lennon eller Dweezil Zappa. Räkna med att biografin inleds med orden ”the son of” följt av pappas namn. Jämförelserna blir oundvikliga och att nå de ikoniserades höjder är nära nog omöjligt.

Välkommen in på scenen: Femi Kuti, Fela Anikulapo Ransome Kutis son.

Femi spelade i pappa Felas band när det kallades Egypt 80. 1986 startade han sitt eget band Positive Force där han fortsatt utforska det afrobeat Fela populariserade. (Kort introduktion till afrobeat, det är en afrikanskt färgad fusion av jazz och funk. Här hemma har vi hört spår av afrobeat hos Damn! i ”African-scanian Music Contimuum”.) 1999 fick Femi ett försiktigt västerländskt genombrott med albumet ”Shoki Shoki” och blev på kuppen kompis med den mer medvetna hiphopkretsen.

”Africa Shrine – Live in Lagos” är döpt efter klubben och staden där de här låtarna spelats in. De flesta för första gången. Lagos är den forna huvudstaden i Nigeria, landet som är en kaotisk smältdegel där 250 (tvåhundrafemtio) olika etniska grupper gör sitt bästa för att samsas. Det är valtid, spänningarna vibrerrar i luften. En av få platser där de olika grupperna faktiskt kan mötas och samsas är utomkroppslig; musiken. Femi Kuti i rakt nedstigande led från The Black President har sitt afrobeat som vapen för att skapa samförstånd och enighet. Under den obevekliga rytmens lag försvinner motstånd och konflikt. Alla leds mot samma mål, den frigörande festen och det grymma groovet.

Femi Kuti for president!

Jag hör hur mycket jag hade älskat upplevelsen där och då (eller kanske på en helt annan plats, men åtminstone med scenen inom räckhåll). I stunder kan jag förlora mig själv till basen och trummorna; den primala rytmen.

Trots att det här är på skiva och månader senare går det nästan att ta på svetten.

Samtidigt finns ett filter mellan mig och händelsen. Jag flyttas inte dit. Jag är i ett kallt Sverige där den första snön har fallit och börjat smälta. Jag sitter här med våra samhälleliga problem och med känslan att fler borde uppröras av att vi i praktiken levt i en enpartistat i årtionden. Känslan möts med en ständig axelryckning. Det är ju så vi vill ha det, det är så vi alltid haft det. Håglöshet och apati. Det spelar väl ingen roll? Eller ett: ”det skulle i alla fall inte bli bättre. Vi vet i alla fall vad vi har.”

Medan vi nickat till och låtit någon annan ta över ansvaret har de som skulle vara de goda förvandlats till en nu-version av de gamla onda. Arbetarna (eller åtminstone deras företrädare) har blivit den nya adeln och beter sig åtminstone lika illa.

Det är dags för en socialliberal revolution där vi slutar lämna bort hela ansvaret till Storebror (utan att för den skull börja pissa på lillebror). Det är dags att plocka fram det gamla slagordet om att göra själv som man förväntar att andra skall agera. Att vända ryggen åt undanflykten: ”men alla andra… så varför inte jag?”. Leva som vi lär. Är det inte dags att börja lära lite?

Det är den sortens tankar som föds hos mig när jag hör Femi Kuti spela nya och några av pappas gamla, tungt svängande, kampsånger för en rusig publik som törstar efter en enda sak. Frihet.

Och frågan är om inte tändandet av de tankarna är värda mer än det i sammanhanget ynkliga betyget som mest är ett resultat av ett omöjligt arv att leva upp till?