My Robot Friend, I Am Robot and Proud och nu Boy Robot.

Jag måste erkänna att jag börjar få lite svårt att hålla isär alla robotar.

Just den här roboten är två till antalet och håller till någonstans mitt emellan Uppsala och Berlin. Det är nämligen hemorterna för Hans Möller och Michael Zorn, som båda hållit på med musik på varsitt som (som Boulderdash respektive Zorn). Men när de gör gemensam sak är det alltså Boy Robot som gäller. Och ”dubby disco”.

Eller ja, i ärlighetens namn är väl den dubbiga discon inte det som dominerar på ”Glamorizing Corporate Lifestyle”. Det är snarare vacker och melodisk musik som har många rötter i det tidiga nittiotalets ambient-techno. Faktum är att det riktigt dubbiga spåret, The Orb-vibbande ”Set It for Me” komplett med mumlande vokalinsatser på patios, faktiskt är albumets i särklass tristaste spår. Och hur vacker ”Don't Panic It's Organic” än är, så blir det hopplöst mycket tomgångskörning även där. Detsamma gäller ”Loving You Makes Me Nervous” som blir Aphex Twin på riktigt såsigt valiumhumör, de svävande stämningarna till trots.

Det var de stora invändningarna. Resten av ”Glamorizing Corporate Lifestyle” är däremot väldigt trevlig. Som den minimalistiska och drömska Speedy J-technon i ”Just My Reflection and Me”.

Men allra bäst funkar ”Glamorizing Corporate Lifestyle” när tempot vrids upp en aning och jag flyttas tillbaka till 1992 och Black Dog. Försiktigt smattrande electrorytmer som matta till hypnotiska, nästan trance-liknande, melodislingor som i ”Likely Silly and Waterful” och ”Old Habits Die Hard”. Då låter Boy Robot precis som Kraftwerk borde ha gjort på ”Tour de France Soundtracks”.

Sedan är det faktiskt svårt att inte förföras av borstsläpiga och långsamma ”The Last Dance”. En digital power-ballad. Eller den söta melodican i ”My Heart's Still Beating”.

Men det som ändå på något sätt är det mest tilltalande med ”Glamorizing Corporate Lifestyle” är att det är electronica och ambient-techno i rätt så ren form. Det är inget som klipps sönder eller glitchas upp. Det är vackra stämningar till ett taktfast disco-beat. Befriande enkelt. Snyggt utan att bara vara yta.

Och när avslutande ”When Broken Consider It Solo” smyger igång med sin bossarytm och sin smekande melodi, uppvaktad av allehanda plonk-ljud, är steget inte långt till ”3/4 Heart of Balil” som avrundade just Black Dogs klassiska ”Bytes”. Det är ungefär det bästa betyg man kan få i min bok.

Även om det finns några riktigt trista plumpar, innehåller ”Glamorizing Corporate Lifestyle” några av de vackraste och skiraste stycken 2003 hade att erbjuda.

Väl värd att upptäcka.