När Usher dök upp var han ännu en i raden av skönsjungande, men rätt trista, r'n'b-artister som den nordamerikanska kontinenten är mästare på att framställa i parti och minut. En helt fläckfri yta, glänsande produktioner och totalkontrollerad wailsång. Men när man lyfter på det välpolerade locket upptäcker man snart att två saker saknas: melodier och personlighet.

Det är två grejer som är rätt viktiga i min bok.

Men precis när jag bestämt mig för att jag gett Usher tillräckligt många chanser och att jag framöver inte skulle behöva bry mig om honom mer dansande han sig rakt igenom min MTV. ”Pop Your Collar”, liksom. Oemotståndligt sväng. Oemoståndliga moves.

Sedan följde ett album som drogs in efter att det läckt ut på nätet, ett okej riktigt album, svartsjukebråk med Dallas Austin om TLC-Chilli och, ja, nu skriver vi 2004.

2004. Fast ”Confessions” skulle lika gärna ha kommit 1994. Vi pratar r'n'b med sikte på Billboard-listans högsta regioner, sängkammarmjukt med en lite betongdammig kant, fast utan att närma sig hiphopen lika mycket som exempelvis Jaheim. Långsamt gungande, avsedd för levande stearinljus snarare än glittrande discokulor. Ibland lite snabbare, ofta rätt mycket långsammare.

Den obligatoriska hitsingeln finns förstås med. Förstås med sin obligatoriska rapgäst. I Ushers fall heter hitsingeln den här gången ”Yeah!” och gästerna Lil' Jon och Ludacris. Visst, den där ylande syntslingan är nästan omöjlig att inte gilla, men i övrigt känns ”Yeah!” varken särskilt spännande eller bra.

”Confessions” glimrar till några gånger. Jag gillar faktiskt The Roots-gitarr-riffande ”Bad Girl” (producerad av Jam & Lewis) och knastriga ”Take Your Hand” funkar också. Men resten? Nej, inget som gör några avtryck. Inte ens den öppenhjärtliga ”Confessions”. Jag har hört det förut. Bättre. Med mörkare svärta. Mer innerligt.

Välsjunget, välproducerat, välpolerat och väldigt, väldigt mycket som så många andra liknande artister.