Den här recensionen kommer att cirkulera mycket kring en låt. En fantastisk låt. Låt nummer sju. ”For Now”. Den må kanske inte vara en klassisk Sick Of It All-låt, att döma av soundet, den går lite långsammare och har lite harmonier i ackorden. Men vilken låt.

Första gången jag hörde skivan rycktes jag med som bara den. De inledande hockeykörerna sitter som en våt handduk över bröstet. När sedan de lite lunkande ackorden sätter igång och stegrar fram emot refrängen, som även den innehåller körer så klart, går det inte ryckas med. Jag blir lycklig! Låten avslutas två refränger senare med att den inledande hockeykörs-versen körs en gång till. För att runda av ett mästerverk.

Nu handlar inte ”Life On The Ropes” enbart om ”For Now”.

New York-sönerna släpper ifrån sig sitt nya album och efter förra släppet, ”Yours Truly”, har de i uppgift att bevisa att de inte lagt av sig. ”Yours Truly” fick ljumma recensioner mycket på grund av en alltför polerad ljudbild, vilket säkert gjorde sitt till att publiken svek.

Det tar ungefär tre låtar in på plattan innan man förstår att Sick Of It All är tillbaka på riktigt. De är hungriga och Lou Koller låter pissförbannad, som alltid.

De tre inledande spåren sammanfattar Sick Of It All ganska väl tycker jag. De har melodierna, gunget, körerna, snabbare partier och lagom med ”chugga-chugga”-gitarr. Efter det fortsätter de bara i tretton låtar till. Allt i fenomenal NYHC-stil.

”Life On The Ropes” chockar ingen som har hört Sick Of It All. Den lär inte heller göra någon speciellt besviken. En polare nämnde att han hoppades att de inte hade utvecklats en centimeter. Så är det givetvis inte, men viss sanning finns det i hans uttalande, i alla fall från ”Scratch The Surface” och framåt. De har sitt universum och rör sig inom det i stor trygghet, så bra att några turer utanför det inte behövs. De lyckas alltid låta pigga och sparka stjärt. Annars skulle de inte hålla på, tror jag.

”Life On The Ropes” må vara en uppryckning sedan sist, men den når trots det inte riktigt upp till plattor som redan nämnda ”Scratch The Surface”, ”Built To Last” eller bandets absoluta höjdpunkt, ”Call To Arms”. Bortsett från låten ”For Now” vill säga. Och plattan i övrigt är inte så värst långt därifrån heller.