Lindha Kallerdahls omfångsrika och utmanande röst möter Thomas Gustafssons känsliga saxofon. Två stämmor som slingrar sig runt både kända och nyskrivna melodier. Som siktar från hjärtat och utmanar hörselgångarna.

Kallerdahl kvittrar som en kolibri på scat-syra, hon sjunger i tungor. Gustafsson svarar och låter tonerna landa i en värmande bädd av mjukgörande toner. Kallerdahl skickar radarsignaler rakt ut i den svarta rymden. Gustafssons saxofon som eko och trygg hamn.

Ljudvågor som fladdrar i rymden. Som en utomjordisk folkvisa med rimfrost i skägget. Jazz på strövtåg längs kanten av norrskenet och en stjärnklar vintergata. Som ett ljudspår till bilder av neonljus, regn och replikanter som slår volter genom stora ödsliga rum. Eller ett strövtåg genom en fuktigt dimmig skog dränkt i höstsol.

De bryter ner en av världens mesta standards, ”Autumn Leaves”, i sina allra minsta beståndsdelar och pusslar ihop bitarna igen. Genuint egensinnigt, fullkomligt och överraskande. Beviset för att det går att vinna över till och med det allra mest tolkade. Att göra ärvda melodier till sina alldeles egna.

De bjuder in Owe Almgren på bas och Anders Kjellberg på trummor i ett par spår för att själva få utrymme att försvinna ut och iväg utan att förlora fotfästet. Saxofonen störtar ner i ett avgrundsdjupt hål, vrider och kränger. Svider och stör. En röst som en trollpackas besvärjelser, ljud och läten snarare än ord.

Mer skrämmande än den svartaste metall. Samtidigt ljuvt och vackert. Musik som utmanar idéer om vad man egentligen får och kan göra med en röst. Rösten som blåsinstrument snarare än som kanal för tankar och funderingar. Långtifrån inställsamt.