Jag skulle kunna skriva att jag minns det som igår, men det gör jag inte. Jag minns inte hur jag hamnade där, än mindre vad vi sade, jag vet bara att det hänt. Jag gick i ettan på gymnasiet och i trean gick Liv-Marit Bergman. Punkaren som sjöng i Candysuck, och som jag av en händelse fikade med på ett skabbigt café i Västerås. Troligen kände hon någon av mina klasskompisar, och troligen lade hon inte ens märke till mig där jag nyfiket iakttog henne över bordet den där enda gången för länge, länge sedan. För mig var det stort. ”Kill Your Boyfriend” kändes riot, och jag hade fikat med Liv-Marit. Punkaren i Candysuck.

Sedan gick några år och jag läste hennes texter i Darling. Tänkte att den där tjejen, henne har jag fikat med. Ytterligare några år, Liv-Marit heter plötsligt bara Marit och nu ska hon släppa en skiva, en popskiva minsann. Jag älskade ”3.00 AM Serenades” från den allra första tonen på den allra första låten, ”This Is The Year”. Jag älskade hur Marit Bergman knappt nådde upp till tonerna i refrängerna, jag älskade hur den brinnande lusten bultade starkare än en falsk ton någonsin skavde. Jag älskade hur hon bytte tonart i ovan nämnda refräng, jag älskade sättet hon snubblade in i vissa toner, som att hon satsade mot stjärnorna när allt hon behövde göra var ett jämfotahopp på stället. Jag älskade sättet på vilket Marit fick mig att känna att det där året, det var faktiskt året då allt skulle hända, för mig också. Jag älskade hur Stockholms tunnelbaneljud låg i slutet av ”Waste More Time”, precis som spårvagnarna i Håkan Hellströms ”Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg”. Jag älskade Marit Bergman då, och köpte henne med hull och hår.

Nu har fyra år gått, en besvikelse till andra skiva har passerat förbi, och Marit är tillbaka igen. ”I Think It's A Rainbow” släpptes tidigare den här månaden och långt innan den kom läste jag ord som lyxig, sofistikerad, snygg, ”stor pop” i recensioner. Sveriges samlade recensentkår tycktes totalt överens om att Marit är the bomb 2006. Åh vad jag hoppades. Och åh vad jag är ledsen att jag inte håller med, inte alls.

”Hennes röst är klar och ren” skriver Po Tidholm i DN och jag undrar om vi lyssnat på samma skiva. Det är nämligen just precis det den inte är, och det är ju precis det jag en gång föll handlöst för. Hennes röst är skev och svag, hon snubblar fortfarande in i vissa toner (för att ibland inte resa sig alls), och till och med när jag misstänker att hon gör sitt allra bästa för att låta just klar och ren, låter hon som något hamnat på sniskan. Vilket är ok. Men tillsammans med de nya, putsade arrangemangen, de bombastiska blåspartierna, den mognare melankolin, den sextiotaliga twisten, det stora anslaget, är det något som verkligen skär sig. Och då menar jag inte Marits röst. Jag menar helheten.

För visst, i år är förpackningen finare inslagen, vi snackar guldpapper och etikett, men inuti det löftesrika paketet ligger fortfarande en hemmaritad teckning och en pärlplatta. Typ. Och hur mycket jag än vill dansa till supersvängiga ”No Party” som spelas varm på radion känner jag ändå att något har gått åt ett alldeles vansinnigt fel håll. Tyvärr. Jag saknar skramlet. Saknar hjärtat. Själen.

Kanske är vår tid är förbi, min och Marits. Kanske var det helt enkelt 2002 som var the year.