dagensskiva.com

48 timmar

Recension

The Decemberists: The Crane Wife
The Crane Wife (CD) The Decemberists
2006
Rough Trade/Border
7/10

Industriell styltpop

Lyssna

Sök efter skivan

”I'll take no gold, miss. I'll take no silver. But I'll take those sweet lips and thou will deliver!”

Som om det inte tidigare varit nog är ”The Crane Wife” ännu ett spektakel till historisk maskerad. Butchers, cinnamon och Babylon. Thou, askew och Patagon. Kaveldun och spjutspetsar. Spinning Jenny och bajonetter. Bandmedlemmarna själva i hatt och fluga. Styltig pop direkt från industrialismens dagar.

Nu är jag inget stort fan av maskeradbaler eller poem slagna mer eller mindre i runskrift. The Decemberists ligger på gränsen till teatralt ploj. Det är en utmaning att hålla sig på rätt sida lyssnandes till fantastiska berättelser och skruvad poesi. Tillflykten finns i musiken. Glöm utsmyckningarna, de inramade blodbefläckade fotografierna och skurkarna som rör sig bland spillrorna efter det amerikanska inbördeskriget. Tänk pop.

Dansant styltpop som lyfter taket. Den galopperande refrängen i ”O Valencia!” fullkomligen rusar fram som en påminnelse om ”The Sporting Life” på ”Picaresque”. Duetter likt ”Yankee Bayonet (I Will Be Home Then)” där soldatens och flickans längtan efter varandra charmar öronen av den mest inbitne maskeradmotståndare, som i jeans och tröja med armarna i kors trotsar crossdressers och sjörövare. När nu The Bluetones gör sitt ytterst försiktiga återtåg kanske inte refrängen i ”Yankee Bayonet (I Will Be Home Then)”, där Meloys stämma strävar mot skyn och lovar att komma hem, längre gör sig gällande. Men det ”oh-oh-oh-oh” som följer därpå är så charmigt, tidlöst och genialt att det kvittar vad Mike Morriss gör nu för tiden.

Men visst. ”The Island: Come and See/The Landlord's Daughter/You'll Not Feel the Drowning” i dramatiska tolv minuter tröttar ut även om det stundom är fantastiskt. Det blir bara lite för mycket. Då är småstöriga, repetitiva ”The Perfect Crime #2″ betydligt intressantare.

I slutändan bjuds det inte på några stora överraskningar. The Decemberists bjuder stundom på eufori, stundom på melankoliskt sagoberättande. Precis som vanligt. Det är bara graden av utklädnad och historiska referenser som tilltagit.

Maria Gustafsson

Publicerad: 2006-11-08 00:00 / Uppdaterad: 2007-06-07 16:52

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #3934

5 kommentarer

Jag tycker detta är The Decemberists svagaste skiva, än så länge. Den är dock bra, men inte så bra som jag hade hoppats på!!!!!

sholko Medlem 2006-11-08 11:33
 

Kanske "Årets skiva" så här långt. Älskar de lite progg-aktiga tendenserna i t ex "The Island…" samtidigt som de poppiga låtarna är väl så bra som något de gjort tidigare. Hoppas de dyker upp i närheten snart.

Medlem 2006-11-08 12:27
 

Förlåt men, blir det någon recension på The Mars Voltas senaste?

Viscera Eyes Medlem 2006-11-08 22:53
 

Upptäckte dem i och med förra skivan, den gillar jag skarpt. Detta alster måste givetvis undersökas närmre, även om jag spontant känner att jag inte vill ha MER av det teatrala och poetiska.

Kopplingen till Bluetones förstår jag inte riktigt, men deras debutplatta tycker jag fortfarande håller otroligt bra dryga tio år senare, så finns det beröringspunkter med den är det bara positivt.

Medlem 2006-11-08 23:33
 

en åtta!

Medlem 2007-06-23 01:56
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig