Nyckeln till Sonik Kicks är att inse och acceptera att vad man ser inte är vad man får. Det är givetvis omöjligt att förbise Wellers resumé och det estetiska bagage den för med sig (även om farbror Paul gärna kunnat spara lite på brun-utan-sol-sprayen de senaste åren), men musikaliskt har han befunnit sig någon helt annanstans på sistone. Bland hardcoremodsen är så kallade swirlers, en underström med stor förtjusning för psykedeliska mönster, fuzz, långa luggar och lågt skurna byxor något av det mest förhatliga som spatserat på denna jord – och det är inte långt härifrån som Weller slagit läger, även om hans strömmar av psykedelia har mer att göra med nittiotalsambient än sextiotalsgarage.

Första gången jag hörde Around the Lake var det dessutom slående hur, tja, mörkt det hela kändes. Det magnetiska groovet som finns här är dock en engångsföreteelse på Sonik Kicks. Study in Blue är en ganska märklig duett med Wellers nuvarande hustru Hannah som någonstans halvvägs slår över i ett parti instrumental dub. Och sådär går det, vågvis fram och tillbaka, ingen rast och ingen ro. Just kickar går det nog att debattera om man får av den här skivan, men saker händer. Twiligt är tjugo sekunders metallskramlande och vridande av sinusvågor, Be Happy Children ett nervkrävande test av lyssnarens förmåga att uppta sentimentalt familjevädjande. Där emellan både det ena och det andra.

Wellers innestående psykedeliska jordplätt rymmer också en del mer rak pop; Dragonfly och That Dangerous Age (hågade kan här infoga valfritt skämt om Wellers egen ålder), men de är mer än något annat undantag. Kasten känns för tvära för att skapa någon dynamik. Att spela in Sonik Kicks må ha varit stimuli för Weller själv, men för oss andra finns inte speciellt mycket att gripa fast vid.