Jag och Norge. Vi har en obesvarade kärleksaffär.

De senaste åren har jag hittat mängder av fantastisk musik från vårt grannland. Men jag är nästan alltid lite långsam att hitta fram till den. Jag har svårt att lita på vad jag ska få höra. Och intresset från andra hållet är helt svalt. Jag får gå och tråna på avstånd. Hoppas på storverk som ska regna ner framför mig. Ett tilltagande regn som jag först kan känna lite på, på avstånd, för att sedan låta mig översköljas.

Splashgirl är en trio – bestående av Andreas Stensland Løwe (piano, synths, elektronik), Jo Berger Myhre (kontrabas, drone) och Andreas Lønmo Knudsrød (trummor) – som spelar jazz på gränsen till postrock. Eller rättare sagt, när Splashgirl är som bäst spelar de jazz på gränsen till postrock. I stunder när de mest spelar fint är jag inte alls lika intresserad. Det är först när de vrider upp ljuden och utmanar formen som något händer.

Då ställs det långsamma vackra pianot att ställa mot det elektroniskt drönande ljudet i bakgrunden och kontrabasens stråkdrag. Skillnaden däremellan ger dynamik och spänning till musiken. Det är mitt på skivan och The Other Side stegras långsamt, långsamt. Juhani Silvola spelar gitarr och tar sitt sätt från Thurston Moore. Tidigare på skivan beter han sig alls inte likadant. Det är först nu det händer något.

Concerning This Square hetsar framåt mot ett klickande, nästan knastrande beat. Och när pianot hetsat sig igenom uppbyggnaden får det istället spela mot trumslag ekande mot en elektronisk tomhet.

Och den tomheten fångas upp av avslutande titelspåret som får drömma till industriella melodislingor av stål mot stål och fortsättas av basstråke mot slagverk av ting.

Det är verkligen skitbra på slutet. Men det tar ett halvt album att komma dit. Hoppas de inte väntar lika länge nästa gång. (Och byter namn, för det är egentligen en dealbreaker.)