Det är så här det låter att vara ung och olycklig år 2003.

Antingen är det mitt selektiva minne som efterkonstruerar och redigerar, men nog var allt en aning muntrare – eller i alla fall naivare – under mitten av det förra decenniet. Ta till exempel den svenska indiescenen: för en sådär åtta år betydde svensk indie att man klädde sina låtar i filtar av folkölsvärme och banala skildringar av olycklig kärlek, lika tafatta som sprungna ur en fjortonårings dagbok, och tonårskillarna svor ikapp framför spegeln när kajalen smetades ut i ögonvråna och det fanns alltid en hals att köra ner sin tunga i.

Då fanns det heller ingen Lukas Moodysson, det var bara Daniel Fridell som fick rumla runt med korvtjocka labbar i sina fumliga försök att sätta fingret på tonårsångesten.

Så var det då. Nu handlar det istället om Prozac och ärrvävnad från rakblad i ensamma flickrum och dysfunktionella familjer.

Och inte en Janne Kask så långt ögat kan nå.

Idag betyder svensk indie att man kämpar med existentiell ångest, att optimism är ett hån, att introspektion är en dygd och svensk indie betyder att man (Radio Dept., The Concretes, m fl) skriver musik som kurar ihop sig i fosterställning som en strykrädd hund, deras uppenbarelse är höstlövsspröd och skör som keramikvaserna de kränger på basarerna på Church Street i London.

Det är här Blanka kommer in.

Det här är musiken som är så bräcklig att den redan gått sönder flera gånger om och de taggiga skärvorna hålls samman endast av taskigt hobbylim och illa dolda aggressioner som hela tiden hotar att bryta sig ut. Sällan har så många neuroser pressats in på strax över arton minuter, det här är sex mollkompositioner som formligen jäser över av fixeringar och hysteri.

Man hittar allt från rädslan för att släppa någon nära, med osäkerheten projicerad på någon form av inbillad storsinthet, i den krypande, strängplockande ”Pack your bags”:

”You are young, baby, and you deserve to walk free
You belong, baby, to someone easier than me”

Här finns den labila nyckfullheten, växlingarna mellan det illavarslande väna och eruptionerna då våndan urladdas i rena Siouxsie & The Banshees-primalskrin och rosslande, tandgnisslande postpunk-gitarrer i ”I Smell of You”.

”Blanka” är en ljudillustration på strax över arton minuter till en psykolograpport om en borderline-patient. Det här är postpubertal ångest förpackad i EP-format och med tanke på att tonen kan kännas väl teatral stundom så passar det alldeles utmärkt.

Enligt mysiga amerikanska romcoms med fluffiga, stickade tröjor och alldeles för stora kaffemuggar (den typen av filmer som Courtney Cox tycks ha livstids medlemskap i) är det inom amerikansk psykoterapi vanligt att man använder hjälpmedel för att få utlopp för uppdämda aggressioner. Ni vet, sådana där slagträn av rosa skumgummi som man ska gå loss på inredningen med för att få ur sig all frustration, ungefär som de jättelika uppblåsbara hammarna som delas ut vid tivolin och konserter på Gröna Lund och som man förr eller senare får i huvudet oavsett var man befinner sig och när man blir förbannad skrattar snorungarna och blir än mer angelägna, men allt det där är en annan historia.

Eller, kanske inte. Blanka har inga skära slagträn i styrofoam, men de går loss på sina frustrationer med en debut-EP på strax över arton minuter som öppnar ditt pannben som en fjortonkilos slägga.

Det är bara att tacka och ta emot.