Jag är en vän av svensk visa. Jag är en vän av Lars Winnerbäck. Trots det kommer jag inte bli mer än bekant med Winnerbäcks senaste dubbelsingel ”Dunkla rum/Över gränsen”

Huvudtitlarna ”Dunkla rum” och ”Över gränsen” är två bra låtar i klassisk Winnerbäck-anda. Två låtar från det senaste albumet ”Söndermarken”, där arenarocktendenserna lämnats därhän. Där den politiska frustrationen och ambitionen blandas med den direkta kärleken till människan.

Men allt det där fanns ju på albumet, och det som ska fånga mitt intresse är väl de övriga fyra låtarna: ”Lyrisk sång” av Vysotskij, ”Dansen på Sunnanö” av Taube, ”Fredrik Åkares morgonpsalm” av Vreeswijk och ”Nå skruva fiolen” av Bellman.

Fyra klassiker värda en trubadur från Linköping.

Tyvärr blir jag aningen besviken. Jag är minst bekant med Vysotskij och kanske är det därför den tolkningen är bäst på denna dubbelsingel. Med komp av sin gitarr och Hovets munspel, piano och dragspel gör Winnerbäck långsamma och dova tolkningar.

Ja, så långsamma och dova att de känns oengagerade. Som om Winnerbäck tänkt sig göra tolkningar av några favoritstycken men plötsligt fått en influensa av apati, moll och basröst.

Det känns lite slentrian av Winnerbäck, och gnistan som skulle kunna lysa upp en dunkel sommarnatt eller en öde och släckt trappuppgång saknas.