Du kan sjunga med en gitarr. Du kan sjunga med ett blåsinstrument. Ditt stråkinstrument kan sjunga åt dig. Lina Nybergs röst är ett blåsinstrument.

Hon har ett nytt band igen. Den här gången består det av Cecilia Person på piano, David Stackenäs med gitarr, Josef Kallerdahl på bas och Peter Danemo bakom trummor.

Hon sjunger till vänner, bekanta och föremål för hennes beundran. Till Ditte, Caetano, Adrenalina, Federico Garcia och Aliisa. Men vi får egentligen inte hälsa på, hon och bandet tar oss mer med på en tour of the stars där vi stannar kort några gånger på turistleden och får en kort berättelse med personerna som fond.

Och det är inte utan att man blir nyfiken. På Ingrid som berättas mitt i ett industriområde av David Stackenäs gitarr. På Jelaluddin som vältrar sig långsamt bland darrande bassträngar från Niklas Fernqvist, Joe Willamson och Josef Kallerdahl. Jag tror jag kommer irritera ihjäl mig på Ditte som berättas struttigt och lite hetsigt, trots att de talar om döden. När hon berättar om Federico Garcia kommer Emil Strandberg och Fredrik Ljungkvist ut med varsitt blåsinstrument för att göra en egen poäng.

Vackrast är kanske sorgsna Aliisa om ett alldeles för snabbt och ungt liv där Cecilia Persson och en basgång ensamt kompar Linas röst. Sorgen stärks av kören som kommer in efter halva berättelsen.

Det är varierat och ju mer jag lyssnar, ju mer växer det. Som det brukar med Linas skivor. Men variationen i berättelserna gör också att det knappast känns särskilt sammanhållet.

(Förresten. Mitt Paul Simon-tema för sommaren fortsätter. Bland låtarna finns hans So Long Frank Lloyd Wright.)