Även om Games röst stundtals inte ens liknar den man har hört på hans tre tidigare plattor (smoke much?), så är han lätt att känna igen. Han håller fortfarande inte tillbaka med något. Han vågar till exempel uttrycka sin ångest över det ljumma bemötande som LAX fick av kritikerna.

Stundtals är det väldigt mörkt. Game har aldrig haft långt till sin oro, men på senare år har ilskan växt.

I inledande The City förklarar han med den hårdaste röst han någonsin har visat upp, att han är ett massförstörelsevapen redo att detonera. Fortsätter gör mycket skryt, men det är inget som går att vifta bort som klyschor. Game är närvarande, han vägrar låta någon lyssnare gå oberörd.

Drug Test tänkte jag först lämna onämnd, men det är svårt att göra det när det rör sig om västkusttrion Dre, Game och Snoop. Den förstnämnde överraskar mycket, så pigg har doktorn inte låtit på länge. Snoop rullar in med en rad som hörs i varannan raplåt, men vänder sedan på steken på ett grymt imponerande sätt. Hans korta vers påminner mycket om hans senaste skiva, där dåligt friskt blandades med bra.

Lil Wayne drar verkligen ner Red Nation som hade varit ganska mäktig utan den lille. Hans grumliga gnäll på Martians vs. Goblins är även det helt onödigt, men låten pallar ändå med att vara en av skivans bästa. Game växlar rader med Tyler The Creator på ett ypperligt sätt. Utöver marsianens mummel håller R.E.D. Album hög Game-standard bra länge. The Good, The Bad, The Ugly är en nedtonad gangsterhistoria som är grymt skön att höra på direkt efter bombastiska Good Girls Go Bad och Ricky.

Sedan följer skivans bästa gästkavalkad. Game tillsammans Rick Ross och Beanie Sigel är en imponerande kombination, där åtminstone två av tre är mer OG än de flesta. Den store faller in väl med sin pondus också. Men ingen överträffar Young Jeezy. Paramedics är hans låt. Herregud vad bra han är, och låten håller toppklass även när Game halvvägs kliver in. Nu när Game äntligen har fått släppa sin försenade fjärde kan väl Snowman också få göra det? Det är allt jag önskar mig i julklapp.

I Speakers On Blast, som är fantastiskt fet, får Game lite pisk av sina kompisar än en gång. Han provar på ett snabbare flow som visserligen fungerar, men låten passar rappa Big Boi och E-40 väldigt mycket bättre.

Efter solsken kommer regn. Lloyd, Mario och Chris Brown. Blörgh. Om en av tjugo såsiga rapballader är bra skulle jag inte bli förvånad om Game hade lagt beslag på den. Det har han inte. Hello är antagligen den sämsta låten som han någonsin har gjort. R.E.D. får här en dipp som slår väldigt hårt.

Som avslutning får vi det ganska bra, om än ganska anonymt bortsett från förlossningsberättelsen som är California Dream. Man hade ju hoppats på att DJ Premier skulle kunna koka ihop något väldigt imponerande beat som Game kunde blotta sitt hjärta på, men lite besviken blir man av Born In The Trap. Game kör sitt tråkigaste namedroppande och får inte till sitt flow på Premos hårda studs.

The R.E.D. Album är Jayceon Taylors sämsta album hittills. En ordentlig besvikelse, mest för att jag faktiskt inte trodde att hans skivor någonsin skulle vara något annat än grymt bra från första till sista. Å ena sidan är ju allt skräp om man jämför med bästaste bästa, klassiska, The Documentary. Å andra sidan finns det ju tillräckligt många bra låtar här för att man ska vara nöjd med Game även 2011. Så, jag är nog det.