Poolerna på Eriksdalsbadet var retsamt frestande när solen hänsynslöst stekte varje millimeter den kom åt under fredagseftermiddagen. Jag äntrade festivalområdet och tog mig en överblick över det hela samtidigt som svenska Samling var mitt i sitt gig på den lilla scenen som är ganska stor. Bandets lugna hippiemusik är trevligast när den är som tjockast, även om den är lite för melankolisk för den svenniga sommardagen. Men det fungerar, och inger en gemytlig början på en festival med fantastiskt läge. Och bara att se denna konstellation av tidsresenärer från det tidiga 70-talet är enastående roligt.

Samling avslutar med att höja volymen och jamma järnet, samtidigt som den stora publiken börjar plocka upp sina tygpåsar från gräset där de har suttit, och promenerar bort till stora scenen där Saint Etienne ska spela nästa timme.

Jag tar mig dit långsamt och gör en del observationer på vägen, jag passar inte in men känner mig ändå tillfreds bland de fräscha bohema second hand-stockholmarna. Stadsfestival är bästa grejen! Jag ser en kille med 40 år gammal frisyr och bonnbränna spela rundpingis med några vänner, och vilket håll jag än vänder mig åt har jag rödfärgat hår i synfältet. Alla matchar liksom, och jag med eftersom jag är iklädd en klarröd spindelmannentröja. Lyckat!

När Saint Etienne drar igång har jag hunnit fram till ljudtornet, och det låter grymt. Volymen är på en perfekt nivå, även om jag kan tänka mig att vissa vill ha det högre. Mina känsliga öron behöver inte ens öronproppar.

Sarah Cracknell hojtar efter ”more smoke!” på scenen, men i dagsljuset uteblir effekten. Framför en scen draperad i svart och bredvid en körsångerska i dödens utstyrsel sticker hon ut i sin silvriga paljettklänning, och jag får bara försöka föreställa mig hur schysst det hade varit att se dem i mörker, där de lila strålkastarnas ljus har möjlighet att komma fram. Men mörkrets ickeexisterande under den svenska sommardagen är inget att göra åt, och bandet lyckas ändå styra upp en grym show.

Som helt ny till bandet njuter jag mycket av det tillbakalutade beatet i Spring. Publiken verkar också gilla det, och 25 minuter in i spelningen börjar havet att gunga lite. De stora applåderna dyker sedan upp när bandet och några lyriska fans dansar loss till Method Of Modern Love och efterföljande Only Love Can Break Your Heart. Resten av konserten fortsätter på samma höga nivå, och avslutet är riktigt snyggt. Popaganda har fått en kanonstart.