Det är kanske konstigt att påminna om artister som inte alls är bortglömda, de är hela tiden och just nu aktuella, och om en genre som, om man ser med breda mått, kanske är världens mest populära. Trots detta tycker jag att det jag ska påminna om är bortglömt, eller översett och fördomsfullt snabbt avfärdat som skräpmusik. Jag ska påminna om den R&B som öppnade mina ögon för hiphopen. Inte den soul och R&B som la en enorm musikgrund på 70-talet, och inte den långsammare versionen som först började flirta ordentligt med hiphop på 90-talet. Och absolut inte det överproducerade superdansanta skräp som idag har tagit över. Jag ska ta oss tillbaka till mina tonår.

2004 släppte Destiny’s Child sitt sista (jag skickar varje dag en önskan om att det egentligen bara är deras senaste) album, Destiny Fulfilled. Soldier och Lose My Breath var supersinglarna som än en gång visade att ingen kan göra lika bra R&B som DC. Jag var steget efter och hade vid den tiden just börjat sneaka in Crazy In Love, Baby Boy och Naughty Girl i min mp3-spelare, de stekheta singlarna från Beyoncés första soloskiva som släpptes 2003. I samma veva började jag lyssna på Survivor, Destiny’s Childs absoluta genomslagsplatta från 2001, och det dröjde inte länge innan Writings On The Wall (1999) snurrade lika ofta i cd-spelaren. Say My Name, Bills, Bills, Bills och Timbaland-producerade Get On The Bus är fantastiska låtar i en stil som ingen annan kunde göra vid den tiden. Kanske influerade DC Christina Aguilera till att göra den vassa och gatunära girlpowerlåten Can’t Hold Us Down. 00-talets början bjöd på mycket bra, men det skulle dröja några år innan det verkligen blev hett. 2004 släppte Usher sin storsäljare Confessions, som innehöll fantastiska Caught Up samt superhiten Yeah. Samtidigt som de låtarna gick som varmast på musikkanalerna dök Ameries helgrymma 1 Thing upp också. Brandy och Timbaland skapade Afrodisiac, ett tajt album med en bunt superlåtar. MJB släppte The Breakthrough 2005, ett omvälvande bra album. Jay-Z var pensionerad som artist men som CEO för Def Jam släppte han fram Ne-Yo, Teairra Mari och Rihanna. Ne-Yo:s debutalbum, In My Own Words, är en modern R&B-klassiker. Get Down Like That, Sign Me Up och Let Me Get This Right är mina favoriter, men hela skivan är ovanligt jämn och alltid en fröjd att lyssna igenom. Teairra Mari fick vara ”Princess of the R.O.C.” under en sorgligt kort tid, men innan hon blev droppad från bolaget släppte hon sin hittills enda skiva. Roc-A-Fella Records Present Teairra Mari är en kavalkad av snuskigt bra R&B med ovanligt mycket attityd. Albumet och Maris röst håller jag oerhört högt, trots att hon nu totalt har fallit in i intetsägande popmusik. Teairra Mari har en strålande röst, men ingen kan mäta sig med Mariah Carey som släppte sina två absolut bästa, och väldigt R&B-iga, album 2005 och 2008. Ciara släppte sitt första album, Goodies, 2004 vilket introducerade en speciell stil som hon fortfarande är ensam om. 1,2 Step och Oh är svåra att överträffa, men Ciara var minst lika bra när det begav sig med Evolution (2007) och låtar som Like A Boy och Can’t Leave Em Alone. Justin Timberlake kom just i slutet av den här perioden med bomben som var FutureSex/LoveSounds. Ett halvår efter var Timbaland slut och jag avskydde hans produktioner som alla var likadana.

Destiny’s Child höll hov i början på 00-talet, och Beyoncé gjorde det solo i slutet av det med två fantastiska skivsläpp, och givetvis har det trillat in fler fina album från andra artister under årens gång, men de där åren där i mitten lyckades verkligen alla träffa helt rätt. Då hade R&B:n en storhetstid som jag saknar innerligt varje gång jag lyssnar på radio eller ett nysläppt R&B-album. Den vill jag påminna om!