Eliza Doolittle placeras av skivbolaget någonstans mellan Lily Allen och Duffy. Och jag har väl inget direkt att invända mot det, mer än att jag kanske skulle säga Adele istället för Duffy. Men det är väl inget att bråka om?

Ms Doolittle gör lättsam ljusblå brittisk pop med försiktigt soulanstrukna beats i botten. Det är en leende bekymmerslös vandring i en solig poppark.

Singeln Skinny Genes med tamburin, något handklappsliknande strutande och visslande är en alltigenom fantastiskt söt liten poplåt. Det finns några till som är nästan lika bra, lika lätta Rollerblades till exempel.

I det långa loppet blir det överdos av det väna, musiken flyttar ut i ett fluffigt bakgrundsmoln och blir enkel att glömma. Jag skulle önska att det åtminstone någonstans någon gång dök upp lite motstånd. Något som sved till åtminstone lite grann.

Nu blir känslan mest den av att äta en liten för stor påse med supersött och färgstarkt godis.