Göteborg har börjat kännas kallt, Vägvalet vinner platser i kommunvalet, man blir misshandlad och rånad på krogen, kvinnor blir mördade på väg hem, Marcus Birro får ingen respekt i Göteborg. Funderar allvarligt på att flytta – tills man ser videon till River en vacker dröm.

Där han vandrar omkring i höstljus som glädjen själv är han onekligen den bästa faktorn i Göteborg, den ultimata profeten i sin egen hemstad. Den enda som går hem i alla läger, älskad av fyllegubbarna i parken och småbrudarna på Avenyn. Den enda som inte verkar ha fattat det är han själv.

På den bejublade Way out Westspelningen i augusti hade han specialskrivit en låt enkom för att runda av den kollektiva eufori som var liveframförandet av Känn ingen sorg för mig Göteborg. Han sa att vi bara kommer få höra den en gång så om vi vill höra den igen får vi spela in den på våra telefoner. Sedan river han av River en vacker dröm. Några veckor senare publiceras en video på youtube där han känner sig tvungen att förklara varför låten har blivit första singeln, den var för speciell: ”Det är nästan en jubileumslåt kan man säga, handlar om de tio åren som har varit”.

Tack får vi säga, för vi fick ett episkt bokslut på Hellströms första decennium i våra öron och en bekräftelse på att han flyger in i ett nytt, inte tillbakablickande men framåt. I titelspåret dansar han sig långsamt fram på dåliga gatan som befolkas av de mest suspekta typer, rullskridskor, mopeder och slumpmässiga rumbafester.

Allting börjar dock med en soulig melankolisk visa som fylls av Håkans kära tvärflöjt och en melodi som luktar Air. Vid första lyssningen svamlade jag om 70-tal och schlager. Håller fast vid att om Dom där jag kommer från hade ställt upp i melodifestivalen 1976 och 70-talet var den perfekta efterkonstruktion som vi som inte upplevde det vill att det ska vara så hade den vunnit.

2 steg från paradise har två sånger som kan kallas ballader, Jag vet vilken dy hon varit i och Vid protesfabrikens stängsel. De stannar av tempot men erbjuder en välkommen andningspaus. Vid protesfabrikens stängsel är den låt jag tycker minst om och till och med den är bra.

I en intervju med PSL säger Hellström att han bad om att få den göteborgska bakgrunden på omslaget mer färgglad. ”Måla den här fula staden vacker, måla purpur där istället.” Skivan är en bild av Göteborg, minnen, drömmar och karaktärer som man får blunda hårt för att se framför sig. Trots att det uttrycks mycket osäkerhet och melankoli kan man inte tvivla att på att han är säker på vad han gör. På dagen tio år efter debuten släpps en skiva som har allt som gjorde att hela Sverige kärade ner sig i honom men med en ytterligare dimension av utveckling, tillbakablick, framåtblick och nytänk. Det råder ingen tvekan om att han kommer att stanna kvar länge till. Sedan när man tror att man har hört allt kommer sista spåret Du är snart där och jag golvas. En magisk låt som byggs upp och upp tills den avslutas på det mest hoppingivande lyckorusiga sätt.

Fortsätt när dom lynchat sista hoppet
Fortsätt när allt du levt för du räknats ut som ett skämt
Där under träden, bakom stängslet
finns en stig för dig, fortsätt
När du blir gammal
När du somnar
Med et sista dom sa in din dörr
’Håkan du var bättre förr’

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
för o fatta vad som betyder nåt
och vem som går att lita på
men när du var med mig
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga kvar
För jag tror
när vi går genom tiden
Att allt det bästa
inte hänt än

Jag är så uppslukad att jag är oförmögen att hitta någon negativ kritik. Jag vänder mig till Kal som brukar vara klarsynt och presenterar här hans tweet, helt ryckt från sitt sammanhang för att illustrera: @kalstrom in reply to @EmilJansson: Alla riktiga människor gillar Håkan.