Att jag aldrig skrivit om The Budos Band tidigare verkar faktiskt helt otroligt. Brooklynbandet har funnits vid min sida och i mitt hjärta i fem år nu. Deras tjocka urbana afrofunk ligger i trakterna av kollegorna i Antibalas. Tydligt amerikansk i sina lika afrikanska rötter.

Det som på sätt och vis utmärker The Budos Band är trumpeternas centrala position i hornledet. Visst finns de genretypiskt tjocka saxofonerna här, men det är trumpetens vassare ton som ljuder klarast.

Sida vid sida med blåset spelar en markerad gitarr och en orgel som hela tiden försöker leta sig in i centrum. Attackerar från kanterna, avancerar mot mitten och går till slut rakt mot mål. Det går i maklig takt under en regntyngd himmel på en asfaltsplan i utkanten av Staten Island.

Den fem man starka slagverkssektionen, som utgör halva bandet, får så klart inte glömmas bort. I slutändan är det ändå i rytmerna det sitter. Det är från rytmernas suggestiva kraft The Budos Band hämtar sin näring.

Den avslutande ut- och introvertvända tolkningen av The Beatles Day Tripper, som här blivit till Reppirt Yad, är magisk. Utan att på något vis vara den klarast glimrande diamanten i påsen.