Att lyssna på Valla är lite som att sitta på en karg klippa en sommarkväll och höra musik långt borta i fjärran genom ett sus av vind och insektsorkestrar. Naturtemat är uppenbart från första sekund, redan innan du lyssnar till och med eftersom alla sångtitlar har namn som Över floden och Stenar viska. Hela skivan har en lyster över sig, som om den svepts in i en dämpande dimslöja. Sången är så svävande och mjuk att man knappt kan urskilja ljuden.

Bilder av progg dyker ganska snart upp, det finns likheter med brittisk folkmusik som Fairport Convention och Vashti Bunyan här men det finns även mycket mer. Valla inspireras av västkusten och använder sig av slidegitarr, dova trummor, mellotron och flöjter. När jag skriver det här inser jag att det kanske inte låter lockande men tro mig, det är det.

Valla är den totala motsatsen till en stressig centralstation, den skulle kunna användas som intensivterapi för utstressade IT-konsulter. Valla fungerar som en drömsk enhet men vissa spår sticker ut; som Sväva min vän och är trollbindande.