Justin Vernon, a.k.a. Bon Iver, ramlar på. Det är nästan ingen som minns förra årets släpp med projektet Volcano Choir och ungefär lika få har uppmärksammat jättekollektivet Gayngs. Men så är det också svårt att förhålla sig till musik som irrar omkring någonstans mellan George Michael och Fennesz.

På Justin Vernons yacht ryms ett bandkollektiv om hela tjugotre personer som i vanliga fall bland annat spelar med Andrew Bird och The Rosebuds eller vistas på Rhymesayers. Det är en ansenlig mängd musiker för ett visserligen kompetent men ändå ganska anonymt album.

Den sång som finns på albumet står främst Justin Vernon för. Men det är inte mycket. Albumet är snarare en utflykt i ljud och, som det så fint heter, stämningar. Relayted är som ett väldigt medvetet sätt att reta guilty pleasures-hipsters som självklart får svårt att förhålla sig till albumet. Synd bara att det är ett par år för sent.

Just därför kan ändå Relayted tillföra något mer än ett inlägg i en tråkig diskussion. Albumet står för sig själv (och blir således inte särskilt uppmärksammat). För Bon Iver-lyssnare blir Relayted ett fristående projekt. Gayngs är visserligen svävande melodier och mellanåt lager på lager men i övrigt finns inga större likheter.

Albumet blir större efter hand. Spår som Faded High och No Sweat blickar stundvis tillbaka och hämtar krafter från större verk. The Last Prom on Earth doftar Pulp och sammetskostym. På ett oväntat behagligt sätt. Det är lite synd om Relayted och det sparsamma mottagandet. Gayngs är betydligt intressantare än Volcano Choir och det finns inget som bättre ackompanjerar från fönstret soldränkta kökssysslor en helt vanlig vardagskväll i maj.