Var musik har sin tid och i mitt liv verkar det som om rocken spelar större roll så snart soltimmarna blir fler. När våren är i full gång och sommaren närmar sig med snabba steg vill min kropp plötsligt ha en rejäl dos av enkel, skramlig och gärna souldränkt rock’n'roll. Maj 2010 ser ut att leverera riktigt gott.

Åldermannen i genren där soulen körs raka vägen in i garaget, punkas upp och kommer ut mer mörbultad än förut heter Scott Morgan och har ett förflutet i några Detroits raraste rockorkestrar; The Rationals och Sonic’s Rendezvous Band. Vi svenskar känner honom kanske främst som sångaren i Nicke Andersson-ledda soulbandet The Solution.

På sitt första album i eget namn sedan 1990 blandar han nyskrivet material med välkänt och mindre känt ur soularkiven. Han tacklar modigt, eller dumdristigt beroende på hur man ser det, låtar som gjorts kända av alla från Nina Simone till The Four Tops och Sam Cooke.

Backad av ett grymt band bestående av musiker som tidigare hittats bakom Nathaniel Mayer eller i The Dirtbombs levererar han gammal hederlig nuggetsrock som jag har väldigt svårt att stå emot.

Det som fascinerar är inte bara att det egna materialet står sig så pass bra bredvid de låtar jag gärna skulle sortera in i kategorin odödliga klassiker. Jag är minst lika imponerad av att han lyckas gjuta nytt liv och blod i en så pass söndertolkad låt som Cookes Bring It on Home to Me. Morgans version är den skramligaste och skakigaste version jag någonsin hört. Låter som ett punkigt och duktigt plakatpackat Rolling Stones som åkt vilse till en liten amerikansk avkrok någon gång på 70-talet. Betalningen är whiskey, bensin och ett rum för natten.

I egna Lucy May fyller han rocken med så mycket blues att Clas Yngström lär ligga sömnlös i månader, övertygad om att Jimi Hendrix är återuppstånden. Avslutande Highway har en rejäl riffskuld att betala till nämnda Stones och deras mest sönderspelade Jumpin’ Jack Flash.

Det här är en perfekt samling låtar för stimmiga stunder i goda vänners lag. Musik som har den inneboende styrkan att höja stämning och glas. Sånger att skråla och svaja till. Åtminstone om du någon gång någonstans gillat rocken och soulen från Detroit.