Någonstans i det kosmos som är Stockholms musikscen började Per Nyströms orgel och Markus Hulténs trummaskin lägga sig i samma omloppsbana. I början kanske det lät lite lökigt men sedan kom de på att just de ljud som uppstod då de träffades hörde hemma i något parallellt universum där krautrock och allt som faller under kategorin mystisk psychedelica sammanstrålade.

Ibland låter det som man kan tänka sig att det kan låta i en het gospelkyrka där luften ligger tung och orgeln maler som om den var besatt av någon högre kraft.

Ibland låter det som om en nyfiken apa sitter och leker med en leksaksorgel och får för sig att bryta upp den där lådan med rytminstrument man hade i lågstadiet, träklossar, pinnar, maraccas och kobjällror. Apan råkar komma emot playknappen och spelar in det på en repig kasettbandspelare och på ett osannolikt sätt låter det alldeles förträffligt.

Ibland blir man nästan irriterad på den där orgeln men då lyssnar man en gång till och ändrar sig.