Recension
- Malice N Wonderland (album, cd) Snoop Dogg
- 2009
- Priority Records / Doggystyle Records
Tha Big Boss Dawg är tillbaka
Lyssna
Externa länkar
Snoop Dogg är tillbaka med ännu ett album, och som vanligt har han lagt beslag på grymma beats att proppa det med. Antingen med skönt drag eller tungt gung i sig som passar perfekt till Snoops sedvanliga halvslöa flow och hårda betoning. Även hans texter följer samma gamla mall, vilket gör dem ganska trötta. Man har sannerligen hört dem förr. Något annat förväntar man sig dock inte av en 38-åring som med nio tidigare album mer än väl har bevisat att han är värd titeln hiphoplegend.
Att Snoop står och stampar lite på samma plätt är helt okej, man tröttnar ju ändå aldrig på det. Det är en bra plätt. På senare tid har Snoop även gjort många smarta val av gäster då han ofta lyckas plocka in de som har förmågan att med små medel lyfta låtar. På så sätt har hans album blivit lättlyssnade och haft en viss variation i sig. Så är även fallet på Malice N Wonderland.
När jag såg Jazmines Sullivans namn i listan av gäster blev jag genast exalterat spänd. Jazmine är väldigt duktig, och väldigt intressant. Med ett kanonbra debutalbum bakom sig slukar jag allt jag kommer över som har med henne att göra. På Snoops album gör hon mig verkligen inte besviken. Hennes fantastiska hook på Different Languages gör hela låten. Här känns Snoop som låtens gäst, han är en simpel parentes jämfört med Jazmine.
Desto tristare är det med, till råga på allt en autotunad, Soulja Boy Tell ‘Em. Jag förstår att hans gästspel mest är en kul grej, och att Snoop trivs med att leka mentor till ynglingar. Men, Soulja Boy? Klasskillnaden mellan dem två är galaktiskt stor. Låten, med titeln Pronto, är dock inte alltför dålig. Om man bortser från den irriterande lillskiten alltså. Snoop lägger ett par riktigt feta verser, och beatet osar givetvis av hitvarning. Ännu bättre är dock avskalade och bombastiska Upside Down, där Nipsey Hussle, en ren miniatyr av Snoop Dogg, gästar tillsammans med Compton-rapparen Problem. Där har vi mer värda ”nephews”.
I konkurrens med Different Languages för albumets bästa låt är Gangsta Luv. Återigen är det dock inte Snoop som står i fokus, utan hans gäst. Den här gången R&B-prinsen The-Dream. Gangsta Luv är en grym låt med en våldsamt asbra refräng, och egentligen skulle jag vilja att det bara skulle vara en R&B-låt. Bort med Snoop och in med sjungande verser av The-Dream helt enkelt. Det skulle kunna bli obehagligt bra.
Dream återkommer på Luv Drunk, en långsammare låt som följs av liknande låtar som gästas av ytterliggare tre sångare. R. Kelly, Brandy och Pharrell. Många gäster, men Snoop går ihop bra med dem. Visst är det ofta gästerna som utgör höjdpunkterna, men Snoop är fortfarande bra och han fortsätter att bevisa det. Malice N Wonderland, med sin perfekta längd (12 låtar kort), är helt klart en duglig Snoop-platta. Värd att skaffa på grund av att Snoop är Snoop och de enstaka hittarna som man inte får missa.
Gangsta Luv (Feat. The-Dream)
I Wanna Rock
Pronto (Feat. Soulja Boy Tell ‘Em)
Publicerad: 2009-12-29 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-29 01:34
9 kommentarer
Känns inte detta ganska ”daterat” egentligen? Snoop gör väl hellre p-rullar än plattor dessa dagar. En trött, mätt ”entreprenör” som inte har nåt att säga men säge det ändå, typ.
#
”Även hans texter följer samma gamla mall, vilket gör dem ganska trötta. Man har sannerligen hört dem förr.”
”Att Snoop står och stampar lite på samma plätt är helt okej, man tröttnar ju ändå aldrig på det. Det är en bra plätt.”
Hur ska du ha det?
#
Ungefär så ja. Fast det låter ju bra!
#
Att det ”låter bra” kan man ju fundera om det räcker. Det finns massor av musik som ”låter bra” men som inte ens skulle platsa i min papperskorg, typ. TYcker nog Doggen skulle hålla sig till prullar hur icke-PK det än är!
#
P: Haha, jag förstår din fundering. Att lägga till ordet ”trötta” i beskrivningen av Snoops texter var inte helt rätt, jag borde ha nöjt mig med ”man har hört dem förr.”
För det har man. Det är samma gamla, men det låter ändå bra och det är ingenting som jag har tröttnat på än. Fast att man har hört ungefär samma shit hundra gånger.
Kakmannen: I Snoops fall tycker jag att ”låter bra” räcker.
#
Tyvärr riktigt kass platta. Den enda bra låten är Secrets med Kokane på refrängen. Resten är värdelös radio-klubbpop. Vill man ha riktig Snoop bör man kolla upp alla mixtapes och sidoprojekt där han fortfarande låter bra.
#
Att säga att Nippsey är en miniatyr av Snoop är ett bevis på din okunskap som hiphoprecensent. Båda är från LA och reppar västkusten till dess fullo men mycket mer än så är det inte. Då ligger t.ex stora rappare som The Game mycket närmare. Har du lyssnat något på texterna på Bullets Aint Got No Name serien så förstår du det. Snoop är mycket mycket mer laidback och kör inte riktigt på gangbangingstilen längre.
Shape up eller ge upp!
#
MC: Jag vet att Snoop och Nipseys rapstilar inte liknar varandra. Men förutom bådas härkomst som du nämnde så är ju Nipsey rent utseendemässigt en miniatyr av Snoop, jag länkade en bild du kan titta på. Så likt att det nästan är roligt. Det var det jag menade.
#
[...] till dess längd (jättelång), till låttitlarna och till antalet gäster. Föregående släpp, Malice N Wonderland, kändes ovanlig med bara 14 spår, men det var det som räddade den till ett godkänt betyg. Hade [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).