Mariah Carey. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till henne. Eller, jo, jag vet nog. Jag vet att jag inte skulle klara en timme i hennes sällskap, då hon säkert är naiv i allt från sin förtjusning i sött, rosa och ulligt till hur viktigt det är att ha en stor garderob. Mariah Carey skriver nästan bara söta låtar om kärlek, det jag föraktar nummer ett.

Men så är det ju det där speciella som Mariah har. Som faktiskt ingen annan har. Som får mig att tycka om henne enormt mycket. Hennes sångröst. Den är så fantastisk att man nästan smäller av oavsett vad det är för kvalité på hennes låtar. Hennes förra album, från 2008, är hennes bästa i mitt tycke. Det var mest ballader, givetvis, men inte en enda tråkig sådan. Det var melodier som satte sig utan att man tröttnade, det var det där genuina samarbetet mellan MC och J.D., det var precis lagom många (eller få) gäster och det var en bunt kaxiga hiphopiga låtar. Jag behöver inte fundera en sekund över att kalla E=MC2 för ett perfekt album.

Så, där börjar vi. Mariah Carey som artist är unik, fantastisk, fenomenal och hela paketet. Ribban har hon placerat allra högst upp på ställningen.

Memoirs Of An Imperfect Angel kom bara ett och ett halvt år efter E=MC2, och kanske är det så att det gick lite för fort. Jag är säker på att Mariah i stort sett aldrig får skrivkramp, och visst visar hon att hon kan släppa album tätt utan att det blir dåligt. Men mer tid hade troligtvis gett ett större djup. Då hade Mariah haft tid att tänka mer, skriva mer, leta mer. Då hade det blivit optimalt. På E=MC2, som släpptes tre år efter sin föregångare, fanns till exempel fantastiska Side Effects där Mariah talade om sitt destruktiva förhållande till Tommy Mottola, samt hjärtskärande Bye Bye som personligt redogörde för hur saknad och förlust känns. Nya plattan är ytligare, och jag gissar att MC fortfarande inte har kommit ner från euforin som giftermålet till Nick Cannon skapade.

Låtarna på Memoirs Of An Imperfect Angel är alla bra, men mest för att det är Mariah. Helt enkelt.

Borta är hiphopinfluenserna, som tidigare främst har tillkommit genom Jermaine Dupris produktioner. Istället har Mariah i team med The-Dream och Tricky Stewart skapat ett album helt i en stil. Memoirs Of An Imperfect Angel är en småjazzig soulig långsam balladskiva. Ofta är det avskalade lätta produktioner, som ändå blir stora låtar med tanke på Mariahs röst.

Covern på I Want To Know What Love Is är givetvis alldeles för präktig, men ändå storslagen.

Det blir alltså aldrig dåligt, och det är givetvis roligt. Ännu roligare är att det blir galet bra ibland. Betcha Gon Know håller utan tvekan den där enormt höga standarden som man faktiskt får vara van vid med tanke på Mariahs senare år. Där finns melodin, de djupa tonerna som suddar bort hennes naivitet, och de starka ljusa wailingarna som får en att skälva av rysningar. Betcha Gon Know är albumets bästa låt, och den följs av fenomenala första singeln Obsessed. Albumets enda kaxiga halvtempolåt, som också är en av de klockrenaste disslåtarna jag någonsin har hört.

Annars så är det oftast sista minuten av de sliskiga kärleksballaderna som är höjdpunkterna. Då kliver MC ur cirkeln och wailiar loss på högre tonarter. Väldigt angenäm är också It’s A Wrap, där instrumentalen är som simplast. Blir det tjatigt om jag skriver att ju mer man hör rösten, desto bättre blir det?

Memoirs Of An Imperfect Angel bidrar egentligen inte med något nytt och
exklusivt, den är bara ännu en del av fantastiska Mariah Carey.