Go-go-funk är genren som skivindustrin aldrig lyckades tämja. Musik som är en så utpräglad liveupplevelse att den aldrig någonsin lyckats anpassas till det korta radio-, LP- eller cd-formatet. Låtar som egentligen bara är långa monstergroove med enkla ramsor designade för att publiken snabbt ska kunna sjunga med.

Trouble Funk är genrens giganter och spelar så vitt jag kan förstå fortfarande regelbundet i omårdet runt Washington, DC. Orten som räknas som go-go-funkens huvudstad. Trouble Funk är bandet som tillsammans med E.U. var närmast att lyckas ta go-go-funken till de bredare massorna. De hade ett par mindre hitar som gavs ut på Sugarhill (Pump Me Up som du kanske hört i Grand Theft Auto: Vice City och Drop the Bomb), men lyssnade kanske lite för mycket på skivbolagens råd. Deras albumkatalog är, vid sidan av de många livealbumen, en spretig historia.

När de spelade in In Times of Trouble hade bandet precis förlorat ett par medlemmar till följd av sjukdomar och olyckor. Men det då i grunden tio man starka bandet, på skivan förstärkt av tre hornblåsare och två kvinnor i kör, pumpar ändå ut föredömligt tjock funk med både svischande och basbubblande synthar, fylligt blås och go-go:ns arsenal av slagverk. Trouble Funk jobbade aldrig med färre än tre man i slagverkssektionen. Hur kan man motstå det?

De två studioinspelade sidorna av den här dubbla vinylen är en skakig blandning. Jag gissar att det är någon felinformerad skivbolagspamp som tyckt att det vore en bra idé att klämma in ett par ballader. Share Your Love är en bedrövlig historia som får mig att sakna möjligheten att radera eller hoppa förbi. Freaky Situation som inleder sida två passerar med ett svagt godkänt för sitt extra lager av ost och funk. Som om en ballad vore vägen att sälja in go-go.

Funk n Roll som avslutar den andra skivan i både en vokal och en instrumental version känns minst lika tveksam som de två balladförsöken. Trouble Funk gör bäst i att hålla sig på baslängdsavstånd från funkrock’n'rollen.

De fyra resternade studiospåren bjuder däremot allt man rimligtvis kan förvänta sig och vilja ha av Trouble Funk och go-go. Låtar som låter mer som svettiga livejam än försök att nå utanför skaran av redan monsterfunkfrälsta. Låtar som via livealbum och samlingar blivit klassiker i sin egen genre, där Good Times och Say What är de starkaste korten i leken.

Det som ändå gör det absolut nödvändigt att jaga fatt på den här dubbelmackan är livealbumet som gömmer sig på den andra skivan. Tre jam som väger in mellan sju och femton minuter där Trouble Funk och den minst 115 kilo tunga frontmannen, sångaren och basisten Tony Fisher visar varför de är genrens, i ordets alla bemärkelser, tjockaste band. En halvtimme ur ett flera timmar långt set inspelat en lördagkväll på hemmaplan i Washington, DC. 30 minuter som lämnar dig flämtande och törstande efter mer.

Say What live i Japan 1988.