”Nu kommer Anders och tar plats också, vår kära meteorolog.”

Att TV4:s Anders Nylund avbryter och tar över fokus mitt i Nyhetsmorgons intervju med Gustaf Kjellvander härom dagen får ses som en symptomatisk händelse över hans karriär hittills. En karriär som till stora delar genomlevts undanskuffad och i skuggan av andra. Tydligaste exemplet är givetvis brodern Christian, men även band som lyckats släppa samtidigt som The Fine Arts Showcase har stulit rampljuset – minns fina Radiolas tynande tillvaro 2006 bakom Hell on Wheels och sönderhajpade Writers Block med Peter Bjorn and John.

Idag läser vi 2009, Dolophine Smile släpps, Kjellvander har överträffat sig själv och behöver inte ursäkta sig när klyschan att ”nya skivan är det bästa vi släppt” ligger nära till hands. Han är inte ensam, vi är många som delar den uppfattningen.

Med ett mer homogent band än någonsin tidigare bjuds vi in i en utlämnande ljudkuliss som frånsett vissa utflykter mot Sebadoh-hållet helt vänt ryggen åt lofi-rocken som präglade tidiga utgåvor och tagit sikte på mollbetonad fuzzig Teenage Fanclub-rock och bitterljuva tongångar inte helt olikt Stephen Merritts. Det är molande, romantiska låtar som inte hymlar om uppbrott och drömmar. Det är nedbrytande och upplyftande på samma gång. Och det är, i all personlig uppriktighet, allmängiltigt. För visst, de av oss som vet var Southpark Street (Södra Parkgatan), besjungen i Lovesick, Tempo och Intergrill ligger kan ha en tydligare bild av de målande texterna, men de övergripande motiven skjuter aldrig över mål. De träffar i solar plexus.

Yesteryear was lovely dear, my darling / But now we’ve gone and thrown that all away / No more sex or subutex my darling / I swear I get more boring everyday / Cause you and I would live then die / Lay there lifeless left to right but lately baby all we do is fight

Öppningsspåret Friday on my Knees har jag redan orerat om och är fortfarande svårslaget. Men faktum är att resterande låtar håller nästan lika hög klass. Där The Teenage Order, från vilken ovanstående textrader hämtats, har sextiotalets popharmonier över sig är Looking for Your Love mer hotfull och för tankarna till ett Neutral Milk Hotel på nedåttjack. Skivan kröns i och med singeln London, my Town som tar farväl till en stad Gustaf Kjellvander en gång levde i och är med sin stompighet ett välkommet avbrott från, om man ska hitta något negativt, hos The Fine Arts Showcase, det något ensidiga kompet som genomsyrar låtarna.

I övrigt, i stort sett ren fulländning.