Recension
- Illmatic (album, cd) Nas
- 1994
- Columbia
En odödlig klassiker
Det är ytterst få som lyckats hålla sitt namn så högt skattat och sina nya skivor så omtalade som Nas. Men innan det är dags att lyssna in sig på Nasir Jones nionde kapitel är det dags att göra en musikalisk resa tillbaka till ett N.Y. State Of Mind anno 1994.
När Nas släppte sin debutskiva Illmatic 1994 var det många som var lyriska. En 21-årig grabb som året innan skaffat sig stor hype i sitt kvarter genom samarbete och gästverser på Large Professor och Main Source-klassikern Live at the Barbeque och på Mc Serch låt Back To the Grill. Med det senaste från andra golden era-vågen i beatsen och en perfektion i lyriken svepte hans tio spår och 40 minuter långa debut över världen.
Redan 1992 släppte Nas den första av albumets fem singlar, Halftime, som komponerades av Large Professor. Det här gav honom en möjlighet att knyta till sig erkända producenter som Dj Premier, Pete Rock, Q-Tip och nytillskottet L.E.S. som hängt med Nas bakom produktionsbordet sedan dess.
Skivan innehåller delar av skryt, men det är främst genom poetiska ådror han gör sig bäst. Han berättar för oss om sina kvarter, den svarta unga mannens öde och hur det går till i hans kretsar. Han sörjer över sin döda och bästa vän Willie Graham, blir nostalgisk och talar om relevanta ämnen utan att bli klyshig.
Inte nog med att alla spår på skivan är av toppklass, dessutom vimlar skivan av klassiska samplingar, för att inte tala om de oräkneliga vokalsamplingarna som tagits ur Nas verser. Skivan innehåller
Michael Jacksson-samplade It Ain’t Hard to Tell, Life’s a Bitch där AZ dyker upp för första gången med en suverän vers som direkt gav honom ett skivkontrakt. På samma spår dyker även Nas pappa Olu Dara upp på kornett.
Illmatic är en mångbottnad skiva som trots otaliga lyssningar fortfarande inspirerar och aldrig blir trist. Beatsen har åldrats med värdighet till skillnad från många andra skivor från samma tid, det samma gäller det totala uttrycket. Det här en av de absolut bästa hiphopskivorna någonsin och frågan är om Nas någonsin lyckas göra en skiva av samma kaliber? Förmodligen inte.
Nas – It Ain’t Hard To Tell
Nas – One Love
Nas – Halftime
Publicerad: 2008-06-23 00:00 / Uppdaterad: 2008-07-18 16:14
16 kommentarer
Hiphop blir inte bättre än Illmatic.
#
”It Was Written” är bättre.
#
Gillar faktiskt Illmatic. Men diverse människor yppar ändå att ”Lost Tapes” skulle vara både tuffare och bättre.
#
SJälvhar jag aldrig förstått vad hiphopen har att hämta i New York.
#
hiphop handlar inte om tuffhet, hiphop handlar om mammas kjolar.
#
”It was written” är åtminstone lika bra.
#
Än så länge har alla kommentarer varit skitflummiga! ”Hiphop blir inte bättre än Illmatic” och ”It was written är åtminstone lika bra”?? WTF?? MUSIK blir inte bättre än Illmatic! Ingen skiva någonsin är ”åtminstone” lika bra. Jag sover fanimej med Illmatic under kudden.
Ofta hör jag folk säga att Illmatic är överskattad, i de fallen är det deras hörselförmåga som är överskattad om ens befintlig! Efter detta album kan Nas göra vad han vill på en platta, han kan fisa 20 spår rakt igenom och jag kommer ändå köpa det.
Och betyget?! Betyget är en komplimang till andra 10/10 plattor, i och med att denna platta står över ALLA andra plattor som gjorts så är det mest logiska att ge den en 11
#
I never sleep, cause sleep is the cousin of death.
#
Micke = hiphopens motsvarighet till Manowar-fansen.
#
Stillmatic är långt mycket bättre.
#
”Illmatic” är Nas bästa och en av hiphopens bästa PUNKT
#
Ja nu är jag alldeles för insnöad på bra musik för att veta hur Manowar-fansen är.
#
”Illmatic” är inte alls dum. Jag fick dock upp öronen (!) för Nas iom ”It was written” och håller därför den som högsta punkten i karriären.
Dessutom förstår jag inte vad hiphopen har att hämta utanför N.Y. All bra hiphop härstammar från the Big Apple. Så är det bara. Finns ett eller två undantag som inte är från N.Y.
Sen är inte hiphop den genre jag är mest inlyssnad på eller lyssnar helst på, men ändå…Nas är alltid Nas…och nästan alltid grymt bra.
#
Fransk hiphop verkar rätt okänd på recensionsfronten här.
Under 2008 har artister som Keny Arkana och Psy 4 de la Rime släppt alster som jag kanske kallar klassiker om några år.
Jag tror att dessa artister har Nas som en influens. Det är super att höra hiphopen återfödas i olika skepnader med nya generationer. NY kepsen äger dock.
#
Jag tycker att Just D-influenserna är väl så övertydliga emellanåt. Kul att Pedda & Co kunde ifluera till något som folk lyfter till skyarna. Vasastan forever!
#
Kul att läsa ”moderna” kommentarer om ett klassiskt album = Illmatic såklart! Har älskat Hip-Hop sen NWA släppte Straight Outta Compton som även den håller i långa loppet = omistlig klassiker även det !!! Dock alls inte lika stark och mångfacetterad som Illmatic. Alla har rätt att ha sin smak men It was written håller, i mitt tycke, inte alls samma klass som Illmatic. Gillade själv It was written i början men den håller inte i längden på samma sätt… Nog om detta! Några andra personliga favoriter: Jay Z – Blueprint, Notorious BIG – Ready to Die, GZA – Liquid Swords, Company Flow – Funcrusher Plus.
#
Kommentera eller pinga (trackback).