Umeåbaserade Chalksounds, numera Nomethod, släppte 2005 Fever, en sjua som golvade mig totalt och som bara kunde bereda väg för Anna Leong på deras stundande framgångsvåg. Många med mig höll med och spådde en ljus framtid för bandet. Succén uteblev och bandet förpassades till skuggorna igen, vilket nu såhär i efterhand ter sig varit rätta draget.

Den altcountry bandet bjuder på är egensinnig så tills vida att mer influenser än de självklara bakas in i ljudbilden. Jag hör 60-talspsykedelia, Pedro the Lion-passningar, bakåtlutat The Soundtrack of our Lives-gung och, framförallt, likheter med Isolation Years. Det senare är inte helt oävet med tanke på att banden är från samma norrländska trakt och jag ska inte tråka ut er med klyschorna om norrländska vemodet och dess inverkan på musiken utan helt enkelt konstatera att Terrorarium är en stabil skiva. Det är ingen fullträff och definitivt inget bottennapp. Stabil.

Spår som Guillotine och Poverty grove imponerar å det grövsta med fantastiska melodier medan andra, exempelvis Sixteen white country boys med tillhörande Television-komp, försöker vara något de inte mäktar med. Ojämnheten skivan dras med är inte till bandets fördel. Medlemmarna säger dessutom att detta är deras politiska skiva. Av det hör jag föga. Hade ett sådant tema varit mer påtagligt hade Terrorarium varit mer angelägen. Nu sorteras den in som hyfsad svensk pop, någonstans mellan Andreas Mattsson och Christian Kjellvanders soloskivor.