Svanevit är tillbaka med sitt andra album. Namnet som finns i både balladen om Anders Svanevit och i en pjäs av August Strindberg, är sedan den självbetitlade debuten synonymt med svensk folkmusik (jo namnet är nog från Anders). Sammansättningen i kvartetten med instrument som harpa, slagverk, olika säckpipor (som dock producerats lite för bra då de ibland överröstar allt annat), nyckelharpa, mandola, fiol och sång ger en härlig blandning och injektion till svensk folkmusik.

Här blandas den medeltida balladen med polskor. Här skymtar den andliga dimensionen sida vid sida med profana kärlekskväden. Svanevit, som ofta låter Anders Larsson sjunga, visar sin bredd på Rikedom och gåvor. Det intrumentella och vokala går hand i hand. Sprudlande dans bryts mot mer allvarliga lekar.

Men det som gör störst intryck med Svanevit är att musiken inte är underhållning i sig. De har nämligen ställt sig i den berättarfåra som den medeltida balladen fortfarande plöjer i nordisk musik. Berättelser om kunskap, historia, gemenskap och moral traderas i text och musik.

Bäst är nästan Jubileumspolska trots att den saknar sång. Men den är lätt, ljus och somrig. Den doftar nästan nyslaget hö. Hur nu en harpa kan bidra till det, men det funkar faktiskt.

Svanevit bevisar igen att deras musik både är spännande och vacker. Svenska riksspelmän håller fortfarande hög klass.